The Politics of Jesus, kapitel 11

Justification by Grace through Faith

Det här kapitlet är ett väldigt viktigt kapitel för boken, eftersom det tydligt framhåller vikten av att ta med Jesus ut från ditt hjärtas lilla kammare, ut till världen som behöver budskapet.

Det är roligt att läsa det här kapitlet. Kanske främst av personliga skäl, eftersom jag själv så länge arbetat med tanken på vad som kan ses som frälsningens fokus. Jag har mer och mer velat problematisera tanken på att någon, till skillnad från någon annan, kan vara frälst. Jesus gör ju själv, enligt mig, aldrig den skillnaden på människor.

Många kan lätt förenkla den här tanken till att betyda att det "inte spelar någon roll" att vara en Kristi lärjunge, eller att leva i tron på Jesus som frälsare.

Men så ser jag det inte. Jag tror, som jag skrivit i ett tidigare inlägg, att den skillnad som kan ligga i vad vi kan kalla "frälst eller inte" endast kan handla om frälsningsvisshet eller inte.

Att fokusera på att frälsningsbudskapet skall leda till en ny människa, en ny social verklighet och en ny kärlek betyder heller inte, som någon gärna påstår, att evangeliet blir moralistiskt. Det är ju endast av nåd som världen är frälst genom Jesus Kristus. Nåden står därför orubbligt kvar. Men istället för att någonsin kunna luta oss tillbaka som glada och frälsta och huvudsakligen jobba på andras frälsning, så leder tanken på frälsning som befriad verklighet oss till en självrannsakan som aldrig behöver ta slut.

Vi får ständigt utmanas och växa.

Om det, att vi blivit "en ny människa", är en direkt följd av frälsningen, så kan människans misslyckande ses som ett direkt bevis på att en sådan frälsning inte skett.

Om frälsningsvissheten istället leder till att vi blir "nya människor", så kan detta ses som ett ständigt mål vi i varje enskild situation önskar nå.

Ett ensidigt förandligande av Jesu frälsargärning gör att personen Jesus, med allt viktigt Han sade, drunknar i våra försök till andliga formuleringar och efterkonstruktioner.