After Christendom, kapitel 4 och 5

Jag kommenterar båda de här kapitlen i samma inlägg, eftersom vi ganska utförligt diskuterat kapitel 4 under en föreläsning.

How We Lay Bricks and Make Disciples

och

How Marriage is a Subversive Act

I det fjärde kapitlet kritiserar Hauerwas det faktum att vi som kyrka tillsammans med det övriga samhället går in i den liberala kontext som säger att allt är relativt, allt som är sant för dig är sant och att var och en själv kan hitta sin egen etik och egna sätt att leva.

Som kommentar till det här säger Hauerwas att det egentligen är självklart att vi har att göra med en så kallad allmänmänsklig etik. Om vi verkligen tror på det kristna budskapet, så måste vi rimligtvis också tro att det är ett budskap som berör alla. Därför kan inte kyrkan hur som helst gå med på det relativa tänkandet, eftersom vi tror att vi har en sanning om verkligheten som ingen hittar på av sig själv efter en god natts sömn.

Därför måste vi som kyrka våga göra vissa anspråk på att ha en slags kunskap, ett budskap, som vi tror att det är avgörande att vi tar på allvar. Därför måste vi också våga konstatera att det finns en viss kunskap och tradition som bör föras vidare på ett något så när systematiskt sätt.

I kapitel fem börjar Hauerwas med att konstatera att kyrkan har ett problematiskt förhållande till sex och sexuell etik. Kyrkan kan vara medveten om det problematiska i dess tidigare förhållningssätt, och kan därför ha en viss ursäktande attityd. Ändå finns det väldigt litet som konstaterats angående den nya synen.

Hauerwas menar att det finns ett problem i att vi med metoder som någon annan satt för oss försöker legitimera kyrkans "nya" syn. När vi fått veta mer, kan vi säga mer säkert. Problemet uppstår om vi tror att vi kan särskilja den mänskliga sexualiteten från kultur, samhälle, stat och allt annat vi har omkring oss. Och om vi som kristna skall hitta ett fungerande och för människan gynnande sätt att tala om sexualitet, så tror jag att vi måste frångå den byråkratiska delen, som samhället i övrigt har lärt oss. Vi kan ju inte på allvar mena att vi kan skapa regler som i alla lägen är det bästa för alla människor överallt. Problem uppstår om vi tror att det är vår uppgift som kyrka.

I kapitlet citerar Hauerwas under flera bladvändnigar Bertrand Russell, och går igenom delar av Russells förslag till en ny rådande förhållning till människans sexualitet.

Hauerwas skriver att kyrkans och samhällets syn på äktenskap grundläggande är olika. Vi är inte gifta för att vi älskar, säger han. Vi älskar för att vi är kristna, och äktenskapet är en liten beståndsdel av den kyrka vi vill bygga upp på kärlek till nästan. Ett barn har rätt att födas in i en kärleksfull kyrka, och vi kan tro att den kärleken är som mest pålitlig i en så intim kärleksrelation som äktenskapet. Så förstår jag honom, åtminstone.

Hauerwas betonar också att den hela den kristna gemenskapen är kallad att uppfostra barn, vare sig man lever i äktenskap eller lever ensam. Förstår jag honom rätt, så ser han barnuppfostrandet som kyrkans uppgift, som det "ger" till de enskilda parförhållandena att förvalta.

Det här talar emot allt vi idag får lära oss. Idag då vi väljer och vrakar bland olika möjligheter att "skapa", eller kanske främst "forma" vår egna familj, vår egen tillvaro.

Den individualism som finns vad gäller att bara behöva älska dem du väljer att älska kan ju aldrig göra en människa bara gott. Ändå känns det som en något främmande tanke att tänka att ditt livsoffer blir en gemenskap där du far illa. Som jag tidigare nämnt, så känner jag att den här etiken förutsätter en perfekt värld, och människor som verkligen älskar.

Jag tror att vi kan sträva dit, men att vi på vägen dit hamnar att ödmjukt förlåta och acceptera andra sätt att försöka reda upp tillvaron.