Milbank, Hauerwas, Bretherton

Det här var en riktigt bra diskussion som jag fick mycket ut av att lyssna till.
Några tankar som dyker upp efter en stunds reflektion:

1. När katolska kyrkan diskuteras så tänker jag på hur jag själv vanligtvis resonerar kring saken. Jag har själv funderat någon gång på huruvida man för den kristna enheten i världen borde vara katolik. Vår lilla lutherska kyrka är ändå ganska liten. Men jag har tänkt vidare, och känner igen mig i orden att höra till anglikanska kyrkan som bosatt i England, eftersom det skulle vara för individualistiskt att där vara katolik.
Jag känner igen mig, eftersom jag själv också kommit fram till att det bästa jag kan göra för ekumeniken i världen är att acceptera det sammanhang till vilket jag blivit född, och arbeta utgående från det. Om jag byter samfund betyder det att jag automatiskt gör en större skillnad mellan de olika samfunden, än om jag accepterar min hemkyrka och försöker göra vad jag kan från just den plattformen.
Sedan kan nämnas att jag kan förstå mer praktiska skillnader i att känna sig mer eller mindre bekväm i olika sammanhang. Men om jag ser till mina egna tankar om vår kyrka i förhållande till den romersk-katolska kyrkan, så är det så här mina tankar vandrat.

2. Bra poäng med att vi kristna måste hitta en identitet i att vara relevanta, för alla, i alla tider. Det finns inget vi inte kan diskutera. Det finns inget som vi inte har att göra med. Om vi fortsätter att fungera som om människor skall förväntas bli intresserade av vad vi har att säga, så måste vi ju rimligtvis också kunna identifiera oss med tanken på att verkligen vara relevanta.

Teologin kan inte vara ett självändamål. Teologin kan inte finnas för teologins skull. Teologin kan inte forskas i för teologins skull. Det enda som existensberättigar teologin är tron på att all teologi är viktig för människor. Vi måste tro att teologin inte är ett ämne, separerat från andra. Vi måste tro att teologin är en tolkningsmodell för hela världen och hela tillvaron. Teologin kan vara glasögon att se allt annat med. Annars är teologin inget värt. Annars blir teologin bara tankelekar.

Teologin har en uppgift som staten inte kan hjälpa till med. På de områden där lagar inte kan skapas, så kan teologin komma in med en helt egen syn som kan åstadkomma enorma förändringar.
Staten har en så kallad negativ makt. Staten kan ytterst sett bara straffa. Staten belönar inte. Därför finns det bara förbud och påbud som leder till straff. Det betyder i sin tur att staten aldrig kan uppmana människan att vara en bra typ. Staten kan aldrig uppmana människan att älska.
Skulle vi då önska en stat som skulle kräva mer av individen? Skulle vi önska en stat som skärper sina lagar, för att framkalla goda handlingar? Det skulle så klart inte vara möjligt. En framtvingad handling är aldrig god. Därför har teologin en uppgift. Teologin talar om det nödvändiga i det frivilliga.