Det är svårt att vara emot religionsfrihet. Så inleder Hauerwas sitt kapitel. Ändå är hans tes att religionfriheten kanske inte gynnat USAs samhälle, eller kyrka, nämnvärt. Han menar att det fått många att tro att demokratin är neutral, eller till och med välvilligt, inställd till kyrkan. Men kyrkan har misslyckats, eftersom den accepterat att dess primära uppgift är att tjäna staten med sitt perspektiv.
Huvudsaken verkar inte längre vara huruvida det som kyrkan predikar är sant eller inte, utan främst huruvida det som kyrkan predikar är användbart för samhället.
Religionsfrihet innebär en fälla för oss troende. Vi kan tro att vi av staten är skyddade att leva ut vår tro, och göra vad vi finner rätt, fastän vi istället kanske mer begränsas till att vara ja-sägare inför staten, eftersom vi, eller våra liv, är beroende av statsmaktens tolerans.
Eftersom vi låter staten ge oss rätten till religionsfrihet, så visar vi också att vi är beroende av den rätten, och att vi är statens tjänare.
Hauerwas nämner att religionsfriheten inte genast innebar att kristendomen inte skulle ha varit den utgångspunkt som vår kulturella självförståelse utgick från. Istället räknar staten med att vi skall upprätthålla en värdegrund som den liberala staten inte i teorin behöver beblanda sig med.
Kyrkan anses inte vara ett problem, eftersom den lär ut ett gott medborgarskap och lydnad under statsmakten. Är det verkligen det vi är tänkta att vara? Eller är det helt enkelt självbedrägeri för att inbilla oss att vi åstadkommer något över huvud taget? Har kyrkan bara blivit ett litet samvete i ett hörn, som staten klappar på huvudet? Springer vi bara andras ärenden?
Den enda som kan garantera oss religionsfrihet är en beväpnad stat. Hur tacksamma vill vi vara?
Jag tänker på religionsfrihet, och undrar huruvida det egentligen är nödvändigt. Alternativet är då inte att vi dödas för vår tro, utan att det är lika självklart med religionsfrihet som att få vara vegetarian eller tycka om vissa färger mer än andra.
Vad leder det till, det att vi har en stat som ger oss en rätt vi självklart redan har? Vad innebär det, att ordet omnämns? Är det bara att sätt att understryka ett självklart faktum som inte alltid varit självklart (och enligt många inte är en självklar rättighet), eller leder det till en tacksamhetsskuld?
Om kyrkan skulle bekänna färg skulle vi antagligen inte vara så populära som vi idag kan känna oss. Skulle vi högt säga att vi inte ser oss som underlägsna, eller ännu värre – underställda, staten, så skulle vi inte anses vara statens tjänare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar