Hauerwas säger om Vanier att världen idag inte är en värld som möjliggör att det finns en Vanier. Ändå har ju en Vanier blivit till. Vad är det då i vår värld som ändå möjliggjort honom?
Effektivitet som självändamål måste alltid ifrågasättas. Ingen av oss skulle ju kunna hävda oss vara existensberättigade om effektiviteten var målet. Problemet är inte bara effektiviteten som mål, utan att det är människorna med makt som bestämmer vad effektivitet är, och vad som är en tillräcklig mängd effektivitet. Det är såldes inte de liv som handikappade lever som är problemet, utan att de varken är i tillräckligt antal eller på en plats där de tas på allvar.
Vanier säger, att om man inte älskar, så är man delaktig i alla krig som förs. Det mer filosofiska problemet som alltid finns när vi talar om att älska ”de svaga”, är ju att vi först måste se dem som svaga för att kunna älska dem. Ett mål kan ju vara att kunna ge, till exempel handikappade, ett mer fullvärdigt liv. Ändå är ju det yttersta målet att vi människor inte skulle skilja på dem och oss.
Frågan är ju om det är och förblir en omöjlig uppgift. Jag vill ändå tro att det, i en perfekt värld (ett gudsrike) skulle vara möjligt att människovärde står så högt ovan sådant som effektivitet, arbetsförmåga och förstånd, att särskiljandet skulle vara omöjligt.
På samma sätt som ADHD blir en sjukdom först då den jämförs med det ”sätt” som uppskattas mest i en värld där effektiviteten är kung, så är det ju också med handikappade. Ordet ”sjukdom” är en dom. För att tala om sjukdom måste flera grundläggande värderingar föras fram.
Hauerwas får frågan om huruvida det krävs en kristen grund för att förstå Vaniers arbete. Det tycker jag att är alldeles självklart att det inte gör. Hauerwas säger att evangeliet är för alla. Och min tanke är, att om det krävs en kristen grund för att förstå Vanier, så krävs det en kristen grund för att uppfatta det goda i Jesus Kristus. Och vi vet ju att det inte var, eller är, fallet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar