Tankar efter sista föreläsningen.

Då vi under den sista föreläsningen diskuterade andligt ledarskap så märker jag att jag till viss del förhåller mig skeptisk.

Jag tycker att Hauerwas text om Bricksen är en bra text. Ändå känns det som om det finns vissa luckor i tankegångens om stör mig.

För det första handlar det om auktoritetsproblemet. Finns det människor jag lyssnar mer till, än till andra? Jo, det är klart. Finns det människor som jag frivilligt skulle lyda fastän jag själv inte skulle tycka att deras förslag är en bra idé? Tveksamt.

Jag har svårt att tro att en auktoritet kan vara en auktoritet av någon annan anledning än att man själv väljer att låta den vara en auktoritet i ens liv. Därför blir det alltid problematiskt då åsikterna krockar.

Och ingen människa kan ju ha rätt i allt, inte heller auktoriteten.

Men det andra som stör mig är den idealbild av världen, kyrkan och tillvaron som förutsätts för att det här med andligt ledarskap skal fungera så bra som det kan.

Jag tycker ändå att det skall finnas en gemenskap som har utrymme för kommentarer och kanske till och med "tillsägelser", men någon kyrkotukt har jag svårt att ta till mig.

Eftersom kyrkan är den gemenskap dit man skall kunna komma som man är, oavsett vad det må vara, så tycker jag att det blir problematiskt. Och tanken på att man för en tid skall avstå från nattvarden tycker jag inte heller om. Kan vi faktiskt tro att det gynnar en människa att inte få ta del av nattvardsgemenskapen?

Nattvarden skall ju vara grunden som allt annat utgår från. Därför har jag svårt med sådan typ av kyrkotukt.

Vad jag menar med idealvärld kan ju självklart kritiseras. Jag vet att jag själv ofta förespråkar att man lever som om omöjliga saker vore möjliga. Men då det handlar om en människas relation till sin Gud och sin kyrka, så har jag svårt med idén om att någon annan sätter sig över de sakerna.

Därmed inte sagt att andra inte får lägga sig i ens liv. Det får andra. Det bör andra. Men organiserat tycker jag att problem uppstår.