Tankar efter sista föreläsningen.

Då vi under den sista föreläsningen diskuterade andligt ledarskap så märker jag att jag till viss del förhåller mig skeptisk.

Jag tycker att Hauerwas text om Bricksen är en bra text. Ändå känns det som om det finns vissa luckor i tankegångens om stör mig.

För det första handlar det om auktoritetsproblemet. Finns det människor jag lyssnar mer till, än till andra? Jo, det är klart. Finns det människor som jag frivilligt skulle lyda fastän jag själv inte skulle tycka att deras förslag är en bra idé? Tveksamt.

Jag har svårt att tro att en auktoritet kan vara en auktoritet av någon annan anledning än att man själv väljer att låta den vara en auktoritet i ens liv. Därför blir det alltid problematiskt då åsikterna krockar.

Och ingen människa kan ju ha rätt i allt, inte heller auktoriteten.

Men det andra som stör mig är den idealbild av världen, kyrkan och tillvaron som förutsätts för att det här med andligt ledarskap skal fungera så bra som det kan.

Jag tycker ändå att det skall finnas en gemenskap som har utrymme för kommentarer och kanske till och med "tillsägelser", men någon kyrkotukt har jag svårt att ta till mig.

Eftersom kyrkan är den gemenskap dit man skall kunna komma som man är, oavsett vad det må vara, så tycker jag att det blir problematiskt. Och tanken på att man för en tid skall avstå från nattvarden tycker jag inte heller om. Kan vi faktiskt tro att det gynnar en människa att inte få ta del av nattvardsgemenskapen?

Nattvarden skall ju vara grunden som allt annat utgår från. Därför har jag svårt med sådan typ av kyrkotukt.

Vad jag menar med idealvärld kan ju självklart kritiseras. Jag vet att jag själv ofta förespråkar att man lever som om omöjliga saker vore möjliga. Men då det handlar om en människas relation till sin Gud och sin kyrka, så har jag svårt med idén om att någon annan sätter sig över de sakerna.

Därmed inte sagt att andra inte får lägga sig i ens liv. Det får andra. Det bör andra. Men organiserat tycker jag att problem uppstår.

NÅJA!

Med sänkt huvud och ödmjuk blick så konstaterar jag mig nu vara färdig.

Jag har läst

The Politics of Jesus - 10 p

Två artiklar ur The Future of Love - 6 p

3 radioprogram - 12 p

After Christendom - 12p

= 40 p.

TUR att man inte fick nån poäng för mycket!

The Body by Love Possessed, Milbank.

Milbank hinner ta upp mycket i det här kapitlet, men jag väljer att här fokusera på en tanke som jag alltid finner lika roande.

Han talar om hur allt i grunden var teologi och att det som inte är teologi är inte teologi för att teologin så bestämt.

Jag fastnar för Milbanks tanke om att det är teologin som överlåtit ett utrymme för vetenskapens sekulära bevisföring. Det är en tanke som förts fram tidigare, och vi har sett i historien hur det lilla delområdet av verklighetsförståelsen för den vanliga människan till slut blev själva verkligheten.

Denna tanke förs ofta fram som fakta, som en sanning vi kan hitta i historien. Ändå är det ju så många som skulle protestera. och varför spelar det så stor roll? Om det nu så är fallet, att teologin gett över sin makt till "vetenskapen", så har ju denna mottagare idag blivit den stora guden i vårt samhälle. Den vann de moderna människornas hjärtan, och står nu som tillfällig regent.

Ändå är det tydligen smärtfyllt för människor idag att ta till sig den här tanken. Jag tänker att den enda orsaken till varför det är fallet, är för att det är den sanning människorna bygger sina liv på.

Det är verkligen deras gud, annars skulle det inte finnas något problem med den här tanken. Det som teorin om teologin som alltings ursprung och upprätthållare gör, är att den tar bort varenda udd som någon annan ideologi kan ha. Tanken är direkt förnedrande.

Vad gör vi då med den här informationen? Spelar den alls någon roll?

Jo, det gör den.Om teologin sår över allt, och endast delegerar sin makt åt olika områden, så betyder det inte bara att teologin blir av sann vikt när det gäller att rätt förhålla sig till de olika områdena.

Men det betyder också att teologin är det som de andra områdena skall rätta sig efter. Det betyder att teologin i alla fall har något att säga till om. Det betyder att alla bör rätta sig efter teologin, och endast med teologins erkännande kan anse sig sköta sin uppgift.

Radioprogram om Politisk Teologi, främst Carl Schmitt

All politik är i någon form teologisk, eftersom den behandlar en vision om människosläktets öde, är tanken som dyker upp i programmets inledning.

Inom politisk teologi är det en stor utmaning att fundera kring vad vi tror att det innebär att vara människa idag. Och visst är varenda fundering kring vad människan har som mål, eller vad hon är ”förutbestämd till” en teologisk fundering.

Det nämns att de politiska idéerna ofta är sekulariserade teologiska koncept. Det talas om begreppet ”the great will” som på 1600-talet var Guds vilja, medan det på 1700-talet får betydelsen ”folkets vilja”.

En tanke var att utan suveräna stater så uppstår naturens lagar, som är brutala och våldsamma. Politiken skall rädda oss från en sådan värld.Det monstruösa med liberalismen är att den skapar ett individualistiskt samhälle som i allt är underställt kapitalismen.

Det som lockar många människor att stöda liberalismen är kanske tanken på allas lika värde, alla kulturers möjligheter att leva sida vid sida. Men som nämns, så kan detta i verkligheten bara vara fallet då dessa olika kulturer avskalats pga liberalismen och kapitalismen.
Alla kan ju inte vara sams. Det måste kunna finnas meningsfull oenighet.

Jag funderar kring det religiösa i USAs nationalism. Det är lätt att hitta, och vi kan kanske le lite åt deras anspråk på att vara Guds nation, och gå fram med Guds egen vilja.
Hur är det med vår nationalism?, tänker jag. Nog finns ju där en viss andäktighet som inte bara handlar om förlusten av de liv som gick åt. Jag får alltid samma slags känsla: ”Finland är ju ingenting!” Det enda vi kan påstå att Finland är, är dess medborgare. Därför är det så oerhört konstigt att finländare dör för Finland. Men att dö för sin medmänniska är en annan sak. Men att döda för sin medmänniska är igen problematiskt.

Hur som helst. Det nämns också att sekularismen själv är en form av teologi. Det här har jag själv tidigare funderat en hel del på. Det går hand i hand med de människor som gärna kallar sig ateister men i hela sin livsåskådning är oerhört religiösa och teologiska. Så är det också med sekularismen. Enligt sin egen definitionen tar den in högre värden som inte går att bevisa vetenskapligt eller utan några trosföreställningar.

Därför är också varenda politisk åskådning som önskar förbättra världen, och dessutom har en bild av vad detta goda som kan göras är, teologisk. Utan teologi finns inte någon politisk strävan efter det goda, eftersom ingen vetenskap kan visa på vad detta goda är.

After Christendom, kapitel 6

How We Educate Christians in Liberal Societies

Hauerwas inleder kapitlet med att diskutera problematik kring språk. Han understryker att ett språk aldrig är friställd från sin kontext, och att vi därför, i försök att förstå varandra som människor, aldrig kan utgå från att ett språk går att översätta till ett annat. Vi kan ju så klart aldrig lita på att ett ord på två olika språk innebär samma laddning och stämning i båda språken.

Han kritiserar också den skolmiljö vi växer upp i, där makthavarnas sanning förs fram som objektiv och fullkomligt rationell.

De kristna har gått med på samma sak, och blivit en del av det så kallade "rationella" sättet som västvärlden idag har att se på kunskap. Vi har gått med på den mäktiga vita mannens berättelse och gjort den versionen till den sanna versionen av kunskap. Kanske i rädsla för att se dumma ut. Kanske på grund av något annat.

(Jag undrar ändå varför inte kvinnors berättelse då tagits mer på allvar i de sammanhang där detta upptäckts?)

En bra poäng han gör är att den kunskap som ges från andra håll än det som typiskt hör till vår form av kunskap måste ändå spela enligt de regler vi sätter upp som "nödvändiga för att överhuvudtaget kunna tas på allvar".

(Jag tänker på att jag som kvinna i vissa sammanhang ofta upplever att jag bara tas på allvar om jag kan tala det språk som de närvarande männen talar och tala om det som de anser vara relevant, som ett enkelt exempel.)

Hauerwas nämner att vi kristna ofta tror att vi måste välja mellan två onda ting för att förhålla oss på ett gott sätt till problemet. Han menar ändå att vi inte måste göra det valet. Det vi skall göra är att försöka vittna om den verklighet vi önskar vittna, på ett sådant sätt att det vi vittnar om inte missbrukas och blir en av makthavarna förminskad ideologi.

Umaningen ligger i att berätta vår berättelse på ett nytt sätt, så att alla inte bara säger "Det där vet vi redan, vi har hört det förr!"

Kan kyrkan skapa en gemenskap där vi undervisar ett alternativ berättelse? Där det traditionella ifrågasätts och allt ses i ljuset av Kristus som världens utgångspunkt och mål?

After Christendom, kapitel 4 och 5

Jag kommenterar båda de här kapitlen i samma inlägg, eftersom vi ganska utförligt diskuterat kapitel 4 under en föreläsning.

How We Lay Bricks and Make Disciples

och

How Marriage is a Subversive Act

I det fjärde kapitlet kritiserar Hauerwas det faktum att vi som kyrka tillsammans med det övriga samhället går in i den liberala kontext som säger att allt är relativt, allt som är sant för dig är sant och att var och en själv kan hitta sin egen etik och egna sätt att leva.

Som kommentar till det här säger Hauerwas att det egentligen är självklart att vi har att göra med en så kallad allmänmänsklig etik. Om vi verkligen tror på det kristna budskapet, så måste vi rimligtvis också tro att det är ett budskap som berör alla. Därför kan inte kyrkan hur som helst gå med på det relativa tänkandet, eftersom vi tror att vi har en sanning om verkligheten som ingen hittar på av sig själv efter en god natts sömn.

Därför måste vi som kyrka våga göra vissa anspråk på att ha en slags kunskap, ett budskap, som vi tror att det är avgörande att vi tar på allvar. Därför måste vi också våga konstatera att det finns en viss kunskap och tradition som bör föras vidare på ett något så när systematiskt sätt.

I kapitel fem börjar Hauerwas med att konstatera att kyrkan har ett problematiskt förhållande till sex och sexuell etik. Kyrkan kan vara medveten om det problematiska i dess tidigare förhållningssätt, och kan därför ha en viss ursäktande attityd. Ändå finns det väldigt litet som konstaterats angående den nya synen.

Hauerwas menar att det finns ett problem i att vi med metoder som någon annan satt för oss försöker legitimera kyrkans "nya" syn. När vi fått veta mer, kan vi säga mer säkert. Problemet uppstår om vi tror att vi kan särskilja den mänskliga sexualiteten från kultur, samhälle, stat och allt annat vi har omkring oss. Och om vi som kristna skall hitta ett fungerande och för människan gynnande sätt att tala om sexualitet, så tror jag att vi måste frångå den byråkratiska delen, som samhället i övrigt har lärt oss. Vi kan ju inte på allvar mena att vi kan skapa regler som i alla lägen är det bästa för alla människor överallt. Problem uppstår om vi tror att det är vår uppgift som kyrka.

I kapitlet citerar Hauerwas under flera bladvändnigar Bertrand Russell, och går igenom delar av Russells förslag till en ny rådande förhållning till människans sexualitet.

Hauerwas skriver att kyrkans och samhällets syn på äktenskap grundläggande är olika. Vi är inte gifta för att vi älskar, säger han. Vi älskar för att vi är kristna, och äktenskapet är en liten beståndsdel av den kyrka vi vill bygga upp på kärlek till nästan. Ett barn har rätt att födas in i en kärleksfull kyrka, och vi kan tro att den kärleken är som mest pålitlig i en så intim kärleksrelation som äktenskapet. Så förstår jag honom, åtminstone.

Hauerwas betonar också att den hela den kristna gemenskapen är kallad att uppfostra barn, vare sig man lever i äktenskap eller lever ensam. Förstår jag honom rätt, så ser han barnuppfostrandet som kyrkans uppgift, som det "ger" till de enskilda parförhållandena att förvalta.

Det här talar emot allt vi idag får lära oss. Idag då vi väljer och vrakar bland olika möjligheter att "skapa", eller kanske främst "forma" vår egna familj, vår egen tillvaro.

Den individualism som finns vad gäller att bara behöva älska dem du väljer att älska kan ju aldrig göra en människa bara gott. Ändå känns det som en något främmande tanke att tänka att ditt livsoffer blir en gemenskap där du far illa. Som jag tidigare nämnt, så känner jag att den här etiken förutsätter en perfekt värld, och människor som verkligen älskar.

Jag tror att vi kan sträva dit, men att vi på vägen dit hamnar att ödmjukt förlåta och acceptera andra sätt att försöka reda upp tillvaron.

After Christendom, kapitel 3

Why freedom of religion is a subtle temptation

Det är svårt att vara emot religionsfrihet. Så inleder Hauerwas sitt kapitel. Ändå är hans tes att religionfriheten kanske inte gynnat USAs samhälle, eller kyrka, nämnvärt. Han menar att det fått många att tro att demokratin är neutral, eller till och med välvilligt, inställd till kyrkan. Men kyrkan har misslyckats, eftersom den accepterat att dess primära uppgift är att tjäna staten med sitt perspektiv.

Huvudsaken verkar inte längre vara huruvida det som kyrkan predikar är sant eller inte, utan främst huruvida det som kyrkan predikar är användbart för samhället.

Religionsfrihet innebär en fälla för oss troende. Vi kan tro att vi av staten är skyddade att leva ut vår tro, och göra vad vi finner rätt, fastän vi istället kanske mer begränsas till att vara ja-sägare inför staten, eftersom vi, eller våra liv, är beroende av statsmaktens tolerans.

Eftersom vi låter staten ge oss rätten till religionsfrihet, så visar vi också att vi är beroende av den rätten, och att vi är statens tjänare.

Hauerwas nämner att religionsfriheten inte genast innebar att kristendomen inte skulle ha varit den utgångspunkt som vår kulturella självförståelse utgick från. Istället räknar staten med att vi skall upprätthålla en värdegrund som den liberala staten inte i teorin behöver beblanda sig med.

Kyrkan anses inte vara ett problem, eftersom den lär ut ett gott medborgarskap och lydnad under statsmakten. Är det verkligen det vi är tänkta att vara? Eller är det helt enkelt självbedrägeri för att inbilla oss att vi åstadkommer något över huvud taget? Har kyrkan bara blivit ett litet samvete i ett hörn, som staten klappar på huvudet? Springer vi bara andras ärenden?

Den enda som kan garantera oss religionsfrihet är en beväpnad stat. Hur tacksamma vill vi vara?

Jag tänker på religionsfrihet, och undrar huruvida det egentligen är nödvändigt. Alternativet är då inte att vi dödas för vår tro, utan att det är lika självklart med religionsfrihet som att få vara vegetarian eller tycka om vissa färger mer än andra.

Vad leder det till, det att vi har en stat som ger oss en rätt vi självklart redan har? Vad innebär det, att ordet omnämns? Är det bara att sätt att understryka ett självklart faktum som inte alltid varit självklart (och enligt många inte är en självklar rättighet), eller leder det till en tacksamhetsskuld?

Om kyrkan skulle bekänna färg skulle vi antagligen inte vara så populära som vi idag kan känna oss. Skulle vi högt säga att vi inte ser oss som underlägsna, eller ännu värre – underställda, staten, så skulle vi inte anses vara statens tjänare.

After Christendom, kapitel 2

Why Justice Is a Bad Idea for Christians

Hauerwas får helt klart poäng för sina provocerande rubriker.

Hela det här kapitlet handlar om att vi som kristna inte kan låta det nu rådande samhället, och dess grunder, definiera för oss vad den rättvisa vi eftersträvar egentligen innebär.

Vårt samhälle idag försöker säga oss att den fria, rättvist behandlade människan också har rätt till autonomi. Som kristna kunde vi helt klart ifrågasätta den synen på frihet. Att vara fri, innebär det att vara fri från (var)andra?

Hauerwas nämner också att liberalismen bortser från de problem som uppstår då vi har att göra med maktfaktorer.

Han understryker också att pointen inte är att vi kristna skall strunta i begreppet rättvisa. Men vi borde vara med benägna att själva ta reda på hur vi vill förhålla oss till begreppet och dess innehåll. Han kritiserar den överdrivet filosofiska och teoretiska definitionen av rättvisa som råder, och aldrig kan leverera det som vi kristna borde söka i rättvisans namn.

Rättvisan är ju något som alla gärna skriver under, men ingen lever enligt. Kan man då mena att det rättvise-begrepp vi använder oss av idag verkligen fyller sin funktion? Det verkar ju inte handla om att alla stöder rättvisa, fastän alla samtidigt vet att de misslyckas, att det inte fungerar.

Ändå måste det ju finnas en form av rättvisa vi skulle kunna definiera och verkställa som kristen kyrka. Frågan är vad den skall vara.

After Christendom, kapitel 1

Oj, så bra det här är!

Hauerwas skriver om hur det liberala samhällets religionsfrihet egentligen bara föst religionen till den privata sfären och fråntagit den dess udd.

Nu när staten står ovanför religionen, så få de religiösa vara med, så länge det erkänner det relativa i den egna övertygelsen.

Hauerwas menar också att teologin fått ge vika och bli ren etik, för att försvara behovet av sig själv inför den styrande makten.

Han nämner också att teister idag försöker ge ateister så lite som möjligt att kritisera. Och precis så är det ju. Tron kan inte frälsa oss, men den kyrka som skapas utgående från vår tro på Jesus Kristus är det frälsande elementet.

När religionen förlorat sin auktoritet har det blivit mindre möjligt att döda i Guds namn, men desto mer möjligt att döda i nationers namn, skriver Hauerwas. Mycket intressant tanke. Och det stämmer ju, att en nation kan anklagas för att vara ett precis lika påhittat system som en religion. Idag behövs kristna som inte accepterar lydnaden under staten under vilka villkor som helst. Vi behöver kristna som öppet motsätter sig krig i universella idéers namn, menar Hauerwas. Universella idéer är också påhittade. Och antagligen är en universell idé mindre värd än ett människoliv, på samma sätt som en nation aldrig kan tävla med ett liv, vad gäller värde.

Hauerwas tar upp martyrerna och nämner dem som redskap för kyrkans seger över Rom. Märk väl att kyrkan förlorade segern mot Rom när kyrkan väl tog över Rom. Då kyrkan tar makten, förlorar den uppenbarligen makten tillika.

Kyrkans överlevnad är inte beroende av några mänskliga system. Kanske rättare sagt beroende av att aldrig spela med de världsliga spelreglerna. När kyrkan vinner så förlorar den. Vad är vårt mål idag med en kyrka som håller sig på god fot med statsmakten? Har vi alls några upplyftande förebilder på det planet? Om inte, varför strävar vi efter makten? Är det helt enkelt så att kyrkan misslyckas i att strunta i denna världs maktstrukturer?

Hauerwas säger att genuin politik är konsten att dö. Därför kan aldrig liberalismen hjälpa oss. Den som vill inbilla oss att vi är odödliga. Den som försöker förminska oss till idéer (som i sin egen värld i och för sig är större än människor). Den kan aldrig hjälpa oss med konsten att dö. På samma sätt kommer den alltid att orsaka död, för att inbilla sig att den har något att leva och dö för.

Jean Vanier's L'arche-kommuniteter, plus kommentarer av Hauerwas, ljudfil

Jean Vanier

Vanier nämner att en viktig uppgift som religionen har är att kunna hantera lidandet lite bättre. Och i det ligger nog mycket sanning. Det är väl ytterst meningslösheten vi ser i lidandet som religionen kan hjälpa mot. Inte bota.

Hauerwas säger om Vanier att världen idag inte är en värld som möjliggör att det finns en Vanier. Ändå har ju en Vanier blivit till. Vad är det då i vår värld som ändå möjliggjort honom?

Effektivitet som självändamål måste alltid ifrågasättas. Ingen av oss skulle ju kunna hävda oss vara existensberättigade om effektiviteten var målet. Problemet är inte bara effektiviteten som mål, utan att det är människorna med makt som bestämmer vad effektivitet är, och vad som är en tillräcklig mängd effektivitet. Det är såldes inte de liv som handikappade lever som är problemet, utan att de varken är i tillräckligt antal eller på en plats där de tas på allvar.

Vanier säger, att om man inte älskar, så är man delaktig i alla krig som förs. Det mer filosofiska problemet som alltid finns när vi talar om att älska ”de svaga”, är ju att vi först måste se dem som svaga för att kunna älska dem. Ett mål kan ju vara att kunna ge, till exempel handikappade, ett mer fullvärdigt liv. Ändå är ju det yttersta målet att vi människor inte skulle skilja på dem och oss.

Frågan är ju om det är och förblir en omöjlig uppgift. Jag vill ändå tro att det, i en perfekt värld (ett gudsrike) skulle vara möjligt att människovärde står så högt ovan sådant som effektivitet, arbetsförmåga och förstånd, att särskiljandet skulle vara omöjligt.

På samma sätt som ADHD blir en sjukdom först då den jämförs med det ”sätt” som uppskattas mest i en värld där effektiviteten är kung, så är det ju också med handikappade. Ordet ”sjukdom” är en dom. För att tala om sjukdom måste flera grundläggande värderingar föras fram.

Hauerwas får frågan om huruvida det krävs en kristen grund för att förstå Vaniers arbete. Det tycker jag att är alldeles självklart att det inte gör. Hauerwas säger att evangeliet är för alla. Och min tanke är, att om det krävs en kristen grund för att förstå Vanier, så krävs det en kristen grund för att uppfatta det goda i Jesus Kristus. Och vi vet ju att det inte var, eller är, fallet.

Milbank, Hauerwas, Bretherton

Det här var en riktigt bra diskussion som jag fick mycket ut av att lyssna till.
Några tankar som dyker upp efter en stunds reflektion:

1. När katolska kyrkan diskuteras så tänker jag på hur jag själv vanligtvis resonerar kring saken. Jag har själv funderat någon gång på huruvida man för den kristna enheten i världen borde vara katolik. Vår lilla lutherska kyrka är ändå ganska liten. Men jag har tänkt vidare, och känner igen mig i orden att höra till anglikanska kyrkan som bosatt i England, eftersom det skulle vara för individualistiskt att där vara katolik.
Jag känner igen mig, eftersom jag själv också kommit fram till att det bästa jag kan göra för ekumeniken i världen är att acceptera det sammanhang till vilket jag blivit född, och arbeta utgående från det. Om jag byter samfund betyder det att jag automatiskt gör en större skillnad mellan de olika samfunden, än om jag accepterar min hemkyrka och försöker göra vad jag kan från just den plattformen.
Sedan kan nämnas att jag kan förstå mer praktiska skillnader i att känna sig mer eller mindre bekväm i olika sammanhang. Men om jag ser till mina egna tankar om vår kyrka i förhållande till den romersk-katolska kyrkan, så är det så här mina tankar vandrat.

2. Bra poäng med att vi kristna måste hitta en identitet i att vara relevanta, för alla, i alla tider. Det finns inget vi inte kan diskutera. Det finns inget som vi inte har att göra med. Om vi fortsätter att fungera som om människor skall förväntas bli intresserade av vad vi har att säga, så måste vi ju rimligtvis också kunna identifiera oss med tanken på att verkligen vara relevanta.

Teologin kan inte vara ett självändamål. Teologin kan inte finnas för teologins skull. Teologin kan inte forskas i för teologins skull. Det enda som existensberättigar teologin är tron på att all teologi är viktig för människor. Vi måste tro att teologin inte är ett ämne, separerat från andra. Vi måste tro att teologin är en tolkningsmodell för hela världen och hela tillvaron. Teologin kan vara glasögon att se allt annat med. Annars är teologin inget värt. Annars blir teologin bara tankelekar.

Teologin har en uppgift som staten inte kan hjälpa till med. På de områden där lagar inte kan skapas, så kan teologin komma in med en helt egen syn som kan åstadkomma enorma förändringar.
Staten har en så kallad negativ makt. Staten kan ytterst sett bara straffa. Staten belönar inte. Därför finns det bara förbud och påbud som leder till straff. Det betyder i sin tur att staten aldrig kan uppmana människan att vara en bra typ. Staten kan aldrig uppmana människan att älska.
Skulle vi då önska en stat som skulle kräva mer av individen? Skulle vi önska en stat som skärper sina lagar, för att framkalla goda handlingar? Det skulle så klart inte vara möjligt. En framtvingad handling är aldrig god. Därför har teologin en uppgift. Teologin talar om det nödvändiga i det frivilliga.

The Future of Love, John Milbank. Kapitel 10.

Sovereignty, Empire, Capital, and Terror

I det här kapitlet diskuterar Milbank ovannämnda fenomen belysta av USAs internationella konflikter strax efter 11 september 2001.

Han ställer sig kritisk till de storskaliga konsekvenserna, med tanke på vad det egentligen var som hände.

Jag tänker mig att teologi alltid är närvarande i konflikterna.

Terrorismen är farlig bland annat därför att den inte lyder under något system. Terrorismen är i sig en provokation mot alla rådande system. Terrorism är farligt därför att världens maktsystem bygger på att terrorister inte finns.

Man kan heller inte kriga mot terrorister, för de finns inte någonstans. Terrorism är aldrig en människa, ett hus eller en stat. Därför kan den heller inte nås.

Kan terrorismen ens anses vara olaglig? Att döda en annan människa är olagligt, men är det olagligt också om terrorismen aldrig ställt sig under någon lag? Terrorismen är uppkäftiga provokationer mot hela världen. Både USA och muslimska länder förutsätter att staten är den enda "instans"/"person" som kan ta någon annans liv.

Problemet är att en människa som inte har något att förlora är livsfarlig.

För att göra som USA valde att göra krävs en uppfattning om ett högre, större goda. Att förklara krig mot en annan stat är en rättighet som skapats utgående från en viss teologi. Varför är flygplan in i en byggnad ett så mycket större problem än konsekvenserna, eller hämnden, med betydligt fler döda?

Vad är det vi blivit lärda då vi inte reagerar som om det handlar om mord, då USA förklarar krig? Varför godkänner vi hämnden?

En teologisk tanke är alltid inblandad. "God bless America!" betyder ingenting. Det finns inga preferenser. Inga favoriter. Inga förlovade land. Ändå handlar rätten till krig om en rätt som står ovan statliga beslut.

Den statliga rätten, som var det allra viktigaste, sätter man sig över. Och det enda som kan refereras till är ett högre, moraliskt goda. En vision om en gudomlig vilja som skall verkställas.

Eftersom människan inte får döda, i ett "kristet land" som USA, är det bara i Guds namn dödandet möjliggörs.

The Politics of Jesus, kapitel 12

The War of the Lamb

Yoders sista kapitel är vad man kan kalla ett sammanfattande kapitel.

En viktig poäng som görs, och som jag stannar vid är bilden av Gudsriket. Han använder inte det ordet här själv, men det är så jag skulle säga.

En alltför apokalyptiskt inriktad samhällsdröm gör att vi alldeles för lätt bortser från Jesus tal om gudsriket som kommer, men också finns inom oss.

Om Jesus själv aldrig skulle ha haft en bild av det perfekta sättet för människorna att leva i denh är världen så skulle så klart inte hans etiska undervisning fått den plats den fick.

Och om vi ser till Jesus själv, och den bekännelse vi har om honom, det vill säga att han är syndfri, så får det här också konsekvenser.

Om vi tror att gudsriket är omöjligt i den här bristfälliga världen så fokuseras det så klart heller inte på den etiska aspekten av Jesus undervisning. Men det är ju på bristfälliga människor vi tror, inte bristfälliga "system". Och vi måste ju kunna tro att bristfälliga människor kan välja det som är gott. På samma sätt som jag ibland gör saker jag inte vill göra, bara för att jag anser det vara "det rätta", så borde ju också hela mänskligheten kunna skapa ett gott system som individen anpassar sig efter.

Och om vi tror att Jesus var syndfri, så är ju han också ett mänskligt klart exempel på hur man som människa kan leva syndfri.

Den bild som ofta presenteras av Jesus är ju den att han inte kunde synda. Men det blir så mycket mer intressant om vi ser att Jesus frestas till det, men i sin gudomliga kärlek väljer att inte göra det som är fel. Om vi ser det så, så får vi alla en förebild att inte bara se upp till, utan också att eftersträva att likna.

Gudsriket kommer tillsammans med Jesus. Gudsriket finns inom oss. Gudsriket skall en dag komma. Vad har vi för rätt att göra ett antagande som säger oss att Gudsriket inte skulle kunna vara här och nu?

Och om vi tror det, så måste det få stora konsekvenser för våra val.

The Politics of Jesus, kapitel 11

Justification by Grace through Faith

Det här kapitlet är ett väldigt viktigt kapitel för boken, eftersom det tydligt framhåller vikten av att ta med Jesus ut från ditt hjärtas lilla kammare, ut till världen som behöver budskapet.

Det är roligt att läsa det här kapitlet. Kanske främst av personliga skäl, eftersom jag själv så länge arbetat med tanken på vad som kan ses som frälsningens fokus. Jag har mer och mer velat problematisera tanken på att någon, till skillnad från någon annan, kan vara frälst. Jesus gör ju själv, enligt mig, aldrig den skillnaden på människor.

Många kan lätt förenkla den här tanken till att betyda att det "inte spelar någon roll" att vara en Kristi lärjunge, eller att leva i tron på Jesus som frälsare.

Men så ser jag det inte. Jag tror, som jag skrivit i ett tidigare inlägg, att den skillnad som kan ligga i vad vi kan kalla "frälst eller inte" endast kan handla om frälsningsvisshet eller inte.

Att fokusera på att frälsningsbudskapet skall leda till en ny människa, en ny social verklighet och en ny kärlek betyder heller inte, som någon gärna påstår, att evangeliet blir moralistiskt. Det är ju endast av nåd som världen är frälst genom Jesus Kristus. Nåden står därför orubbligt kvar. Men istället för att någonsin kunna luta oss tillbaka som glada och frälsta och huvudsakligen jobba på andras frälsning, så leder tanken på frälsning som befriad verklighet oss till en självrannsakan som aldrig behöver ta slut.

Vi får ständigt utmanas och växa.

Om det, att vi blivit "en ny människa", är en direkt följd av frälsningen, så kan människans misslyckande ses som ett direkt bevis på att en sådan frälsning inte skett.

Om frälsningsvissheten istället leder till att vi blir "nya människor", så kan detta ses som ett ständigt mål vi i varje enskild situation önskar nå.

Ett ensidigt förandligande av Jesu frälsargärning gör att personen Jesus, med allt viktigt Han sade, drunknar i våra försök till andliga formuleringar och efterkonstruktioner.