Tankar efter sista föreläsningen.

Då vi under den sista föreläsningen diskuterade andligt ledarskap så märker jag att jag till viss del förhåller mig skeptisk.

Jag tycker att Hauerwas text om Bricksen är en bra text. Ändå känns det som om det finns vissa luckor i tankegångens om stör mig.

För det första handlar det om auktoritetsproblemet. Finns det människor jag lyssnar mer till, än till andra? Jo, det är klart. Finns det människor som jag frivilligt skulle lyda fastän jag själv inte skulle tycka att deras förslag är en bra idé? Tveksamt.

Jag har svårt att tro att en auktoritet kan vara en auktoritet av någon annan anledning än att man själv väljer att låta den vara en auktoritet i ens liv. Därför blir det alltid problematiskt då åsikterna krockar.

Och ingen människa kan ju ha rätt i allt, inte heller auktoriteten.

Men det andra som stör mig är den idealbild av världen, kyrkan och tillvaron som förutsätts för att det här med andligt ledarskap skal fungera så bra som det kan.

Jag tycker ändå att det skall finnas en gemenskap som har utrymme för kommentarer och kanske till och med "tillsägelser", men någon kyrkotukt har jag svårt att ta till mig.

Eftersom kyrkan är den gemenskap dit man skall kunna komma som man är, oavsett vad det må vara, så tycker jag att det blir problematiskt. Och tanken på att man för en tid skall avstå från nattvarden tycker jag inte heller om. Kan vi faktiskt tro att det gynnar en människa att inte få ta del av nattvardsgemenskapen?

Nattvarden skall ju vara grunden som allt annat utgår från. Därför har jag svårt med sådan typ av kyrkotukt.

Vad jag menar med idealvärld kan ju självklart kritiseras. Jag vet att jag själv ofta förespråkar att man lever som om omöjliga saker vore möjliga. Men då det handlar om en människas relation till sin Gud och sin kyrka, så har jag svårt med idén om att någon annan sätter sig över de sakerna.

Därmed inte sagt att andra inte får lägga sig i ens liv. Det får andra. Det bör andra. Men organiserat tycker jag att problem uppstår.

NÅJA!

Med sänkt huvud och ödmjuk blick så konstaterar jag mig nu vara färdig.

Jag har läst

The Politics of Jesus - 10 p

Två artiklar ur The Future of Love - 6 p

3 radioprogram - 12 p

After Christendom - 12p

= 40 p.

TUR att man inte fick nån poäng för mycket!

The Body by Love Possessed, Milbank.

Milbank hinner ta upp mycket i det här kapitlet, men jag väljer att här fokusera på en tanke som jag alltid finner lika roande.

Han talar om hur allt i grunden var teologi och att det som inte är teologi är inte teologi för att teologin så bestämt.

Jag fastnar för Milbanks tanke om att det är teologin som överlåtit ett utrymme för vetenskapens sekulära bevisföring. Det är en tanke som förts fram tidigare, och vi har sett i historien hur det lilla delområdet av verklighetsförståelsen för den vanliga människan till slut blev själva verkligheten.

Denna tanke förs ofta fram som fakta, som en sanning vi kan hitta i historien. Ändå är det ju så många som skulle protestera. och varför spelar det så stor roll? Om det nu så är fallet, att teologin gett över sin makt till "vetenskapen", så har ju denna mottagare idag blivit den stora guden i vårt samhälle. Den vann de moderna människornas hjärtan, och står nu som tillfällig regent.

Ändå är det tydligen smärtfyllt för människor idag att ta till sig den här tanken. Jag tänker att den enda orsaken till varför det är fallet, är för att det är den sanning människorna bygger sina liv på.

Det är verkligen deras gud, annars skulle det inte finnas något problem med den här tanken. Det som teorin om teologin som alltings ursprung och upprätthållare gör, är att den tar bort varenda udd som någon annan ideologi kan ha. Tanken är direkt förnedrande.

Vad gör vi då med den här informationen? Spelar den alls någon roll?

Jo, det gör den.Om teologin sår över allt, och endast delegerar sin makt åt olika områden, så betyder det inte bara att teologin blir av sann vikt när det gäller att rätt förhålla sig till de olika områdena.

Men det betyder också att teologin är det som de andra områdena skall rätta sig efter. Det betyder att teologin i alla fall har något att säga till om. Det betyder att alla bör rätta sig efter teologin, och endast med teologins erkännande kan anse sig sköta sin uppgift.

Radioprogram om Politisk Teologi, främst Carl Schmitt

All politik är i någon form teologisk, eftersom den behandlar en vision om människosläktets öde, är tanken som dyker upp i programmets inledning.

Inom politisk teologi är det en stor utmaning att fundera kring vad vi tror att det innebär att vara människa idag. Och visst är varenda fundering kring vad människan har som mål, eller vad hon är ”förutbestämd till” en teologisk fundering.

Det nämns att de politiska idéerna ofta är sekulariserade teologiska koncept. Det talas om begreppet ”the great will” som på 1600-talet var Guds vilja, medan det på 1700-talet får betydelsen ”folkets vilja”.

En tanke var att utan suveräna stater så uppstår naturens lagar, som är brutala och våldsamma. Politiken skall rädda oss från en sådan värld.Det monstruösa med liberalismen är att den skapar ett individualistiskt samhälle som i allt är underställt kapitalismen.

Det som lockar många människor att stöda liberalismen är kanske tanken på allas lika värde, alla kulturers möjligheter att leva sida vid sida. Men som nämns, så kan detta i verkligheten bara vara fallet då dessa olika kulturer avskalats pga liberalismen och kapitalismen.
Alla kan ju inte vara sams. Det måste kunna finnas meningsfull oenighet.

Jag funderar kring det religiösa i USAs nationalism. Det är lätt att hitta, och vi kan kanske le lite åt deras anspråk på att vara Guds nation, och gå fram med Guds egen vilja.
Hur är det med vår nationalism?, tänker jag. Nog finns ju där en viss andäktighet som inte bara handlar om förlusten av de liv som gick åt. Jag får alltid samma slags känsla: ”Finland är ju ingenting!” Det enda vi kan påstå att Finland är, är dess medborgare. Därför är det så oerhört konstigt att finländare dör för Finland. Men att dö för sin medmänniska är en annan sak. Men att döda för sin medmänniska är igen problematiskt.

Hur som helst. Det nämns också att sekularismen själv är en form av teologi. Det här har jag själv tidigare funderat en hel del på. Det går hand i hand med de människor som gärna kallar sig ateister men i hela sin livsåskådning är oerhört religiösa och teologiska. Så är det också med sekularismen. Enligt sin egen definitionen tar den in högre värden som inte går att bevisa vetenskapligt eller utan några trosföreställningar.

Därför är också varenda politisk åskådning som önskar förbättra världen, och dessutom har en bild av vad detta goda som kan göras är, teologisk. Utan teologi finns inte någon politisk strävan efter det goda, eftersom ingen vetenskap kan visa på vad detta goda är.

After Christendom, kapitel 6

How We Educate Christians in Liberal Societies

Hauerwas inleder kapitlet med att diskutera problematik kring språk. Han understryker att ett språk aldrig är friställd från sin kontext, och att vi därför, i försök att förstå varandra som människor, aldrig kan utgå från att ett språk går att översätta till ett annat. Vi kan ju så klart aldrig lita på att ett ord på två olika språk innebär samma laddning och stämning i båda språken.

Han kritiserar också den skolmiljö vi växer upp i, där makthavarnas sanning förs fram som objektiv och fullkomligt rationell.

De kristna har gått med på samma sak, och blivit en del av det så kallade "rationella" sättet som västvärlden idag har att se på kunskap. Vi har gått med på den mäktiga vita mannens berättelse och gjort den versionen till den sanna versionen av kunskap. Kanske i rädsla för att se dumma ut. Kanske på grund av något annat.

(Jag undrar ändå varför inte kvinnors berättelse då tagits mer på allvar i de sammanhang där detta upptäckts?)

En bra poäng han gör är att den kunskap som ges från andra håll än det som typiskt hör till vår form av kunskap måste ändå spela enligt de regler vi sätter upp som "nödvändiga för att överhuvudtaget kunna tas på allvar".

(Jag tänker på att jag som kvinna i vissa sammanhang ofta upplever att jag bara tas på allvar om jag kan tala det språk som de närvarande männen talar och tala om det som de anser vara relevant, som ett enkelt exempel.)

Hauerwas nämner att vi kristna ofta tror att vi måste välja mellan två onda ting för att förhålla oss på ett gott sätt till problemet. Han menar ändå att vi inte måste göra det valet. Det vi skall göra är att försöka vittna om den verklighet vi önskar vittna, på ett sådant sätt att det vi vittnar om inte missbrukas och blir en av makthavarna förminskad ideologi.

Umaningen ligger i att berätta vår berättelse på ett nytt sätt, så att alla inte bara säger "Det där vet vi redan, vi har hört det förr!"

Kan kyrkan skapa en gemenskap där vi undervisar ett alternativ berättelse? Där det traditionella ifrågasätts och allt ses i ljuset av Kristus som världens utgångspunkt och mål?

After Christendom, kapitel 4 och 5

Jag kommenterar båda de här kapitlen i samma inlägg, eftersom vi ganska utförligt diskuterat kapitel 4 under en föreläsning.

How We Lay Bricks and Make Disciples

och

How Marriage is a Subversive Act

I det fjärde kapitlet kritiserar Hauerwas det faktum att vi som kyrka tillsammans med det övriga samhället går in i den liberala kontext som säger att allt är relativt, allt som är sant för dig är sant och att var och en själv kan hitta sin egen etik och egna sätt att leva.

Som kommentar till det här säger Hauerwas att det egentligen är självklart att vi har att göra med en så kallad allmänmänsklig etik. Om vi verkligen tror på det kristna budskapet, så måste vi rimligtvis också tro att det är ett budskap som berör alla. Därför kan inte kyrkan hur som helst gå med på det relativa tänkandet, eftersom vi tror att vi har en sanning om verkligheten som ingen hittar på av sig själv efter en god natts sömn.

Därför måste vi som kyrka våga göra vissa anspråk på att ha en slags kunskap, ett budskap, som vi tror att det är avgörande att vi tar på allvar. Därför måste vi också våga konstatera att det finns en viss kunskap och tradition som bör föras vidare på ett något så när systematiskt sätt.

I kapitel fem börjar Hauerwas med att konstatera att kyrkan har ett problematiskt förhållande till sex och sexuell etik. Kyrkan kan vara medveten om det problematiska i dess tidigare förhållningssätt, och kan därför ha en viss ursäktande attityd. Ändå finns det väldigt litet som konstaterats angående den nya synen.

Hauerwas menar att det finns ett problem i att vi med metoder som någon annan satt för oss försöker legitimera kyrkans "nya" syn. När vi fått veta mer, kan vi säga mer säkert. Problemet uppstår om vi tror att vi kan särskilja den mänskliga sexualiteten från kultur, samhälle, stat och allt annat vi har omkring oss. Och om vi som kristna skall hitta ett fungerande och för människan gynnande sätt att tala om sexualitet, så tror jag att vi måste frångå den byråkratiska delen, som samhället i övrigt har lärt oss. Vi kan ju inte på allvar mena att vi kan skapa regler som i alla lägen är det bästa för alla människor överallt. Problem uppstår om vi tror att det är vår uppgift som kyrka.

I kapitlet citerar Hauerwas under flera bladvändnigar Bertrand Russell, och går igenom delar av Russells förslag till en ny rådande förhållning till människans sexualitet.

Hauerwas skriver att kyrkans och samhällets syn på äktenskap grundläggande är olika. Vi är inte gifta för att vi älskar, säger han. Vi älskar för att vi är kristna, och äktenskapet är en liten beståndsdel av den kyrka vi vill bygga upp på kärlek till nästan. Ett barn har rätt att födas in i en kärleksfull kyrka, och vi kan tro att den kärleken är som mest pålitlig i en så intim kärleksrelation som äktenskapet. Så förstår jag honom, åtminstone.

Hauerwas betonar också att den hela den kristna gemenskapen är kallad att uppfostra barn, vare sig man lever i äktenskap eller lever ensam. Förstår jag honom rätt, så ser han barnuppfostrandet som kyrkans uppgift, som det "ger" till de enskilda parförhållandena att förvalta.

Det här talar emot allt vi idag får lära oss. Idag då vi väljer och vrakar bland olika möjligheter att "skapa", eller kanske främst "forma" vår egna familj, vår egen tillvaro.

Den individualism som finns vad gäller att bara behöva älska dem du väljer att älska kan ju aldrig göra en människa bara gott. Ändå känns det som en något främmande tanke att tänka att ditt livsoffer blir en gemenskap där du far illa. Som jag tidigare nämnt, så känner jag att den här etiken förutsätter en perfekt värld, och människor som verkligen älskar.

Jag tror att vi kan sträva dit, men att vi på vägen dit hamnar att ödmjukt förlåta och acceptera andra sätt att försöka reda upp tillvaron.

After Christendom, kapitel 3

Why freedom of religion is a subtle temptation

Det är svårt att vara emot religionsfrihet. Så inleder Hauerwas sitt kapitel. Ändå är hans tes att religionfriheten kanske inte gynnat USAs samhälle, eller kyrka, nämnvärt. Han menar att det fått många att tro att demokratin är neutral, eller till och med välvilligt, inställd till kyrkan. Men kyrkan har misslyckats, eftersom den accepterat att dess primära uppgift är att tjäna staten med sitt perspektiv.

Huvudsaken verkar inte längre vara huruvida det som kyrkan predikar är sant eller inte, utan främst huruvida det som kyrkan predikar är användbart för samhället.

Religionsfrihet innebär en fälla för oss troende. Vi kan tro att vi av staten är skyddade att leva ut vår tro, och göra vad vi finner rätt, fastän vi istället kanske mer begränsas till att vara ja-sägare inför staten, eftersom vi, eller våra liv, är beroende av statsmaktens tolerans.

Eftersom vi låter staten ge oss rätten till religionsfrihet, så visar vi också att vi är beroende av den rätten, och att vi är statens tjänare.

Hauerwas nämner att religionsfriheten inte genast innebar att kristendomen inte skulle ha varit den utgångspunkt som vår kulturella självförståelse utgick från. Istället räknar staten med att vi skall upprätthålla en värdegrund som den liberala staten inte i teorin behöver beblanda sig med.

Kyrkan anses inte vara ett problem, eftersom den lär ut ett gott medborgarskap och lydnad under statsmakten. Är det verkligen det vi är tänkta att vara? Eller är det helt enkelt självbedrägeri för att inbilla oss att vi åstadkommer något över huvud taget? Har kyrkan bara blivit ett litet samvete i ett hörn, som staten klappar på huvudet? Springer vi bara andras ärenden?

Den enda som kan garantera oss religionsfrihet är en beväpnad stat. Hur tacksamma vill vi vara?

Jag tänker på religionsfrihet, och undrar huruvida det egentligen är nödvändigt. Alternativet är då inte att vi dödas för vår tro, utan att det är lika självklart med religionsfrihet som att få vara vegetarian eller tycka om vissa färger mer än andra.

Vad leder det till, det att vi har en stat som ger oss en rätt vi självklart redan har? Vad innebär det, att ordet omnämns? Är det bara att sätt att understryka ett självklart faktum som inte alltid varit självklart (och enligt många inte är en självklar rättighet), eller leder det till en tacksamhetsskuld?

Om kyrkan skulle bekänna färg skulle vi antagligen inte vara så populära som vi idag kan känna oss. Skulle vi högt säga att vi inte ser oss som underlägsna, eller ännu värre – underställda, staten, så skulle vi inte anses vara statens tjänare.