I bokens andra kapitel diskuterar Yoder några episoder ur lukasevangeliet och kommenterar dem på ett mycket intressant sätt.
Angående Yoders val att använda lukasevangeliet som grund för boken handlar om de kommentarer som evangeliet i fråga tidigare fått, där det ses som ett mycket icke-politiskt evangelium. Därför väljer Yoder att visa att också det evangeliet bär på stora politiska anspråk.
Lukasevangeliet talar mycket om de svaga i samhället och deras situation, men också, som vi får se, om andra, mer teoretiska, politiska poänger.
Bland annat tar Yoder i det här kapitlet upp Jesu ord om "den som inte hatar sin far...". Här vill Yoder lyfta fram en möjlig tolkning, nämligen att det Jesus talar om är något annat än att älska sin familj, de sina, de egna. Jesus talar kanske här om det frivilliga engagemanget, den frivilliga förpliktelsen, lustigt nog.
Varför Jesus talar om hat kan ju ändå diskuteras vidare. Men retoriskt skickligt är det ju.
Angående den prövande frågan om huruvida det är rätt att betala skatt som ställs till Jesus säger Yoder att frågan förutsätter att Jesus uppfattas som politisk, att han är politiskt relevant. Jesus svar tolkar Yoder också som att Jesus bekräftar att det som är Guds och det som är kejsarens hittas på samma nivå, på samma arena. Det är en mycket bra tanke.
En favoritkoppling som Yoder gör i det här kapitlet, är när han sammanför Jesus frestelser i öknen med olika händelser i Jesus liv.
Bröd-frestelsen kopplar han ihop med den makt Jesus skulle ha kunnat utnyttja i och med brödundret.
Makt-frestelsen kopplar han ihop med tempelrensningen.
Frestelsen att pröva Gud kopplar han ihop med Getsemane.
Det här är otroligt bra. Yoder visar på de möjligheter som Jesus hade att i t.ex. de två första fallen låta sig bäras upp av folket och få makt. Men han flyr undan varje gång. Jesus vill förändra och föra fram det nya riket, Guds rike. Men Han vill göra det utan makt.
Utan en sådan makt som en stor folkmängd kan ha. För idén kräver ingen folkmassa. Idén kräver bara en människa som uttalar den. Folkmassan, äran och makten kan bara leda till ett maktmissbruk som leder till våldskontroll. Och Jesus tar inte makten. Han väljer inte massans möjligheter till hot. Han väljer att fly.
Yoder påpekar också att det att Jesus sågs som ett politiskt hot, trots att Han inte använde varken massor eller vapen, visar på det uppseendeväckande i Hans politik.
"Judarnas konung" kan ses som ännu ett bevis på att Jesus också kunde uppfattas som den politiska Messias som Judarna väntat på.
Det väcker intressanta frågor. Jag är lärd att Judarna missförstod allting. De väntade på en politisk Messias, och därför märkte så många inte att Messias kom, eftersom Jesus inte var en politisk Messias, utan en andlig Messias.
Och fastän Messias enda uppgift inte kan ha varit att rädda Judarna undan det som de ändå inte räddades undan, så är Jesus nog en betydligt mer politisk Messias än vad som ofta lärs.
Har det kanske bara gått så dåligt med det politiska budskapet att vi tror att det aldrig funnits där, eller har vi egentligen i evangelierna svaret på hur självaste Gud bad oss leva, utan att vi bryr oss om det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar