The Politics of Jesus, kapitel 10

Let Every Soul Be Subject

Yoder kritiserar här den ganska traditionella tanken på att staten har fått sin makt från Gud och att kristna därför skall underordna sig staten.

Yoder gör en viktig poäng när han utförligt diskuterar skillnaden på att tolerera och på att lyda.

Jag ser det som att vi kristna kan tvingas acceptera att det finns en statlig makt med värderingar vi helt enkelt tvingas acceptera som medborgare i denna stat.

Om staten Finland beslutar att lägga oerhörda summor på vapen kan vi tvingas acceptera det. Accepterandet grundar sig då delvis på vår tro att Gud, genom sitt ideal med goda strukturer, gett stater möjlighet till makt och ordning som vi kan tvingas tolerera.

Ändå måste vi kunna göra en skillnad på den här toleransen och att strida mot vår innersta tro.

Vi kan inte ge staten rätt att tvinga oss att använda vapnen, men vi kan ge staten rätten att döda oss om vi vägrar använda dem.

Tanken är intressant och väcker fler tankar. Vad går jag i döden för? Finns det ett nu existerande land som skulle döda mig för det liv jag lever, och skulle jag ge dem rätten att döda mig?

Det börjar egentligen betyda att vi aldrig är skyldiga att lyda någon annan än Gud. Att underkasta sig statsmakten handlar, som jag förstår Yoder rätt, egentligen bara om att acceptera läget och inte själva försöka ta åt sig den världsliga makten. Om makthavaren inte "går Herrens ärenden" så skall vi inte lyda, men nog låta oss dödas. Förebilden är Jesus.

Vad betyder det här för kyrkan? Är det det här som man kan höras talas om? Skall kyrkan också låta sig dödas, eller skall kyrkan hålla sig på god fot med den som håller i svärdet? Om Jesus dör, skall kyrkan då också dö? Var det det som de första kristna, som trodde att Kristi återkomst stod för dörren, menade? Att de accepterade sin underordning eftersom de, dvs kyrkan själv, skulle offras för att på Herrens dag uppstå igen?

Har en levande kyrka offrat sig alls? Kan kyrkan leva och samtidigt ge makthavarna rätten att döda henne?

The Politics of Jesus, kapitel 9

Revolutionary Subordination

Yoder diskuterar i det här kapitlet vad tanken kan ha varit med bibliska brev som uppmanar till t.ex. slavars och kvinnors underordning.

Han inleder med att förklara varför det inte rör sig om traditionella, stoiska tankar (som ibland påståtts). Han poängterar det, att det inte bara är den fria, vuxna mannen som tillatalas, utan att också de underordnade får en uppmaning.
Detta skulle, om jag förstår Yoder rätt, visa på att det som det handlar om är en frivillig underkastelse, eftersom de svagare också uppmuntras att acceptera underkastelsen.
Yoder menar också att evangeliet Jesus Kristus måste ha lett till situationer där denna rådanade underordning kritiserades och att brevens texter är en aktuell kommentar till den rådande kritiken, eller det rådande ifrågasättandet.

Ändå är jag inte riktigt nöjd, trots att jag går in i läsandet med en optimistisk och ödmjuk inställning.
Yoder menar att uppmaningen kan grunda sig i det, att man som kristen inte är bunden av så förgängliga ting som ställning och position i den här världen. Och därför att vi inte är bundna behöver vi inte frigöra oss. Vi vet ju att det sanna Gudsriket skall komma, och därför kan vi acceptera rådande förhållanden.

Hör då till detta resonemang tanken om att brevförfattaren räknar med Kristi snara återkomst? och vad betyder det för oss idag? Lever vi i 25 generationer som uppmuntrar till acceptans av det rådande, för att vi inte behöver ta nuet på allvar?

Om Gudsriket är något verkligt redan nu, och något vi kristna är kallade att leva ut redan idag, så måste ju också varje människas personliga befrielse vara ett självändamål. Och nu kan någon hävda att den personliga befrielsen ligger i, att inte behöva befrias, eftersom man redan är befriad på ett viktigare plan, befriad genom Kristi blod.
Ändå är det här, enligt mig, ett litet för stark himmelsförhärligande som jordelivets underordnade får betala för.
Jag kan således inte stöda tanken på att de befriade genom Jesus förstått att detta också är det enda planet på vilket det är viktigt att befrias.

Yoder lägger fram teorier och alternativa sätt att se på saken. Hur han själv riktigt binder ihop paketet blir ändå för mig något oklart.

The Politics of Jesus, kapitel 8

Christ and Power

Yoder lägger i det här kapitlet fram olika sätt att se på t.ex. makt och diskuterar vidare Jesus förhållande till makt och vad som bör vara kyrkans förhållande till makt.

Att jag här översätter "power" med makt beror bara på vilket svenskt ord jag valde som översättning. Att "power" skulle kunna översättas till flera olika svenska ord är bl.a. det som Yoder nämner.

Den kristna kyrkan skall lägga sig i det maktutövande och de maktstrukturer som finns i vårt samhälle/våra samhällen.

Kristi kyrka måste hitta sin identitet och sedan handla utgående från den uppgift som identiteten leder till.

Kyrkan bör inse att det kristna förhållningssättet inte endast är ett perspektiv. Det är inte kristdemokraterna. Det är inte ens kyrkan som, utifrån t.ex. bibeln, säger sitt i vissa frågor.

Istället borde kyrkan hitta sin identitet i det att den inte erbjuder ett perspektiv, utan har nära tillgång till Det Högsta.

Vi tror inte att Jesus bara säger bra saker, och därför försöker fundera på vad Jesus skulle ha gjort. Jesus är inte bara vår etiska förebild, en man som vi tror att hade goda idéer.

Istället måste vi hitta oss i tron att Jesus vunnit över allt vad världslig makt heter. Jesus har genom sin död visat på den här världens makts falskhet.

Jesus är inte ett perspektiv, utan Den Som Är, och Är över allt annat.

Frälsningen är inte en privatsak, och kyrkans uppgift är inte att försöka hålla de få, redan frälsta på rätt spår.

Kyrkans uppgift är att visa att världen i sin helhet, genom Jesus Kristus, är frälst. Och detta leder till att hela mänskligheten är befriad. Kyrkans uppgift är att visa på ett sådant socialt förhållningssätt. Kyrkans uppgift är att visa på det tomma och förtryckande i de rådande maktstrukturerna och säga "Så här behöver det inte vara. Vi kan berätta varför."

Om kyrkan tror att målet är personlig frälsning för några utvalda, så kan kyrkan aldrig nå folket på ett socialpolitiskt plan.

Men om kyrkan istället visar på hur den befriade världen kan se ut, och hur den befriade kyrkan kan leva, så kan förändring ske.

Om Guds rike redan, till åtminstone en del, redan är här bland oss, eller inom oss, så måste vi kunna visa på andra, påtagliga konsekvenser än hjärtats tro fram tills himlens glädje.

The Politics of Jesus, kapitel 7

The Disciple of Christ and the Way of Jesus

Yoder inleder med att bekräfta att vi inte kan känna till vilket slags gap det finns mellan det kommande rike som Jesus talar om och de första kristna församlingarna.

Han tar upp två viktiga, återkommande punkter i båda dessa: Lärjungaskap och imitation, dvs efterföljelse och uppmaningar till människorna att vara "som Gud". Båda två är gammaltestamentliga tankar, och båda två går in i varandra tillräckligt mycket för att Yoder i fortsättningen av kapitlet menar sig kunna behandla dem tillsammans.

Yoder går sedan igenom olika bibelställen som tillsammans berättar hur vi som kristna måste fungera. Han talar om kärlek, förlåtelse, död och uppståndelse, lidande, tjänande, m.m.

Han sammanfattar med att säga att det att vara lik Gud aldrig i Nya Testamentet handlat om att i yttre faktorer efterlikna Jesus. Det handlar inte om jobb, civilstånd eller livsrytm.

Men istället handlar det, utan tvekan, om dessa ovannämnda saker. Det handlar om att leva socialetiskt, att älska och att tjäna. Det handlar om att bli mindre.

Jag tänker vidare på lärjungaskap, och på vårt socialpolitiska/socialetiska kall. Det finns egentligen bara två diken jag känner till, som jag träffat på, som jag upplever att överhuvudtaget står att finna idag.

Det ena diket är att sätta lärjungaskapet i en egen liten box. Att tro att lärjungaskapet är att hålla igång ett privat andaktsliv och att ibland minnas att hjälpa någon främling, för "det skulle Jesus ha gjort".

Det andra diket är att tänka sig att lärjungaskapet får konsekvenser för ett större samhälle, men inte nu och här. För att det inte går. Det skulle kunna vara ett vackert gudsrike, men det är möjligt att förverkliga i denna ofullkomliga värld.

Är det såhär eller finns det en väg där emellan? Finns det ett sätt att vidarebefordra Jesus budskap, utan att det hamnar i en privat eller över-andlig sfär?

Hur ser det ut?

Vem har jag makt över? Vem kan jag släppa fri?

The Politics of Jesus, kapitel 5

The Possibility of Nonviolent Resistance

Något svar på förra inläggets frågor kan jag hämta härifrån.

I det här 3-sidor-långa kapitlet ger Yoder exempel på hur det i Jesus samtid fanns andra som satte sig upp mot romarna med icke-våld som strategi.

Poängen är att slå hål på tanken att Jesus tvingades välja mellan våld och flykt, och att icke-våldet innebar att Jesus inte tog ansvar för budskapets framfart.

Icke-våldet har ju antagligen alltid, i en våldsdominerad värld, varit ett effektivt sätt att få folk att lyssna.

Det intressanta, tänker jag, i Jesus fall, är att det inte är brist på folkmassa eller makt som i huvudsak hindrar honom från att ta en våldsam makt.

Icke-våldet är ingen sista utväg, utan det enda tänkbara.

Är att hålla sig sams med samhället och staten ett sätt för kyrkan att indirekt (eller direkt) ta del av den våldsmakt som samhället innehar?

The Politics of Jesus, kapitel 4

God Will Fight for Us

Den gud vi hittar i Gamla Testamentet kallas ofta hatisk, sträng, straffande och till och med mördande. Men att göra alltför stora problem utgående från GTs gudsbild är kanske missvisande för vad som egentligen sägs.

Yoder nämner i början av kapitlet att vi, när vi försöker hitta ett sätt att göra också GTs gud(sbild) etiskt riktgivande, kanske är ute och cyklar.Vad gäller Israels historia har alltid folkets egna berättelse och egna självförståelse stått i fokus. Att de, när de i text ger uttryck för Guds vilja, skulle ta ansvar för den heliga gudomens eviga vilja är kanske ett anspråk de aldrig själva gör, utan som vi istället tillskriver dem.

Då vi läser om de krigiska berättelserna i GT måste vi minnas att dödande, att "ta ett liv", inte alls hade samma självklara etiska problem som vi ser på saken idag.

Yoder menar att vi, för att förstå Jesus och Hans samtida, måste försöka förstå hur de själva såg på sina historiska berättelser.

Vi kan anta att deras skepticism mot Jesus inte handlar om att Gud inte skulle kunna ingripa i historien, i deras verklighet, för det har Han gjort tidigare. Problemet är istället vad det skulle komma att innebära. Att mirakel inte inträffar är inte en uppfattning som vi kan tillskriva Jesus och Hans samtida.

Men händer miraklet? Vad är det egentligen för mirakel Jesus talar om? Hur menar Han att Gud skall ingripa?

Yoder skriver att Jesus, trots sitt icke-våld, kan tas på allvar på grund av att Israeliterna tidigare räddats av Gud, utan egen styrka.

Men fungerar Jesus icke-våld? Lyckades Han? Kan vi alls ana vad Han såg framför sig?

Och varifrån kommer icke-våldet? Våldet har inte varit problematiskt tidigare.

Ser vi Jesus icke-våld som ett uttryck för Guds eviga vilja, eller som en bättre metod?

The Politics of Jesus, kapitel 3

The Implications of the Jubilee

Det här var alldeles fantastiskt!

Kapitel tre behandlar sabbatsåret, jubileumsåret, som vi tidigare läste om från Tredje Moseboken. Året då jorden får vila och skulder och slaveri förlöses! Så vackert!

Yoder menar att Jesus lever och undervisar väl medveten om lagen om sabbatsår, och också ger den sitt stöd. Att han knappt alls talar om hur jorden skall få sin vila beror antagligen på att detta redan var satt i system för många. (Yoder nämner att det finns andra källor som visar att jordbruksverksamheten var lägre vart sjunde år.)

Men i tredje moseboken, då vi läser om lagen, så garanterar också Gud att folket skall få skörd så de klarar sig i hela tre år under det sjätte året. De skall inte behöva oroa sig.

Yoder kopplar detta till Jesus ord i bergspredikan då han talar om blommorna och fåglarna som inte gör sig bekymmer för morgondagen. Det sade Gud redan i tredje mosebok att de inte skulle göra. Och det säger Han igen.

Bönen Fader vår har ord som också kan kopplas ihop med sabbatsåret. "Förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro." Här är översättningen betydligt bättre på engelska än på svenska. Det grekiska ordet hänvisar till pengaskuld. Och Jesus kopplar tydligt samman Guds nåd och vår nåd mot andra.

Och vi skall inte förandliga de här orden heller. Jag leker med olika idéer och fastnar för den här:

"Såsom du förlåter oss, hjälp ock oss att förlåta dem som oss skyldiga äro.", heter det inte. Utgångspunkten är därför inte Guds nåd som visas oss, och som därför i sin tur kräver vår nåd mot andra.

Istället är vårt materiella, av gamla testamentet och av Jesus förespråkade förlåtande förebilden för hur vi ser på Guds förlåtande av oss. Vi ber att Gud befriar oss, på det samma sätt som vi befriar människorna omkring oss, för vi ser att det gör dem gott.

Den nåd Gud visar oss är direkt knuten till den nåd vi visar andra.

Och jag frågar mig: Kan vi någon gång känna en sådan mängd kärlek som vi inte själva kan älska med?

Kan vi på riktigt känna oss befriade, om vi inte befriar? För skulle vi ha känt sann befrielse skulle vi knappast kunna binda någon igen, eller hålla denna bunden. Måste bilden av människan alltid vara som den stående och fallande?

Yoder tar upp flera av Jesu liknelser. Den om mannen som blir benådad, men själv inte benådar, t.ex. Parallellen blir Gud som visar nåd, men tar tillbaka nåden om vi inte visar samma nåd åt andra.

Då Jesus talar om att Sabbaten är till för människan kan det också ses i ett annat perspektiv än det som oftast ställs fram. Jesus kanske hänvisar till sabbatens ursprungliga funktion och natur, innan den hann förstöras av människor som inte kunde älska.

Yoder gör också en spännande analys av liknelsen om mannen som förlorar sitt jobb, och som, innan han slutar, minskar skulden för alla som är skyldiga hans arbetsgivare pengar.

Sabbatsåret kan aldrig handla om ekonomi. Det kan aldrig handla om att vara rädd för att låna ut pengar. Det är inte en praktisk överenskommelse. Det handlar om, och måste handla om, nästankärlek. För Jesus säger också att det inte handlar om att låna åt dem man kan räkna med att betalar tillbaka. Däri ligger ingen godhet, kärlek eller nåd.

The Politics of Jesus, kapitel 2

The Kingdom Coming

I bokens andra kapitel diskuterar Yoder några episoder ur lukasevangeliet och kommenterar dem på ett mycket intressant sätt.

Angående Yoders val att använda lukasevangeliet som grund för boken handlar om de kommentarer som evangeliet i fråga tidigare fått, där det ses som ett mycket icke-politiskt evangelium. Därför väljer Yoder att visa att också det evangeliet bär på stora politiska anspråk.

Lukasevangeliet talar mycket om de svaga i samhället och deras situation, men också, som vi får se, om andra, mer teoretiska, politiska poänger.

Bland annat tar Yoder i det här kapitlet upp Jesu ord om "den som inte hatar sin far...". Här vill Yoder lyfta fram en möjlig tolkning, nämligen att det Jesus talar om är något annat än att älska sin familj, de sina, de egna. Jesus talar kanske här om det frivilliga engagemanget, den frivilliga förpliktelsen, lustigt nog.

Varför Jesus talar om hat kan ju ändå diskuteras vidare. Men retoriskt skickligt är det ju.

Angående den prövande frågan om huruvida det är rätt att betala skatt som ställs till Jesus säger Yoder att frågan förutsätter att Jesus uppfattas som politisk, att han är politiskt relevant. Jesus svar tolkar Yoder också som att Jesus bekräftar att det som är Guds och det som är kejsarens hittas på samma nivå, på samma arena. Det är en mycket bra tanke.

En favoritkoppling som Yoder gör i det här kapitlet, är när han sammanför Jesus frestelser i öknen med olika händelser i Jesus liv.

Bröd-frestelsen kopplar han ihop med den makt Jesus skulle ha kunnat utnyttja i och med brödundret.

Makt-frestelsen kopplar han ihop med tempelrensningen.

Frestelsen att pröva Gud kopplar han ihop med Getsemane.

Det här är otroligt bra. Yoder visar på de möjligheter som Jesus hade att i t.ex. de två första fallen låta sig bäras upp av folket och få makt. Men han flyr undan varje gång. Jesus vill förändra och föra fram det nya riket, Guds rike. Men Han vill göra det utan makt.

Utan en sådan makt som en stor folkmängd kan ha. För idén kräver ingen folkmassa. Idén kräver bara en människa som uttalar den. Folkmassan, äran och makten kan bara leda till ett maktmissbruk som leder till våldskontroll. Och Jesus tar inte makten. Han väljer inte massans möjligheter till hot. Han väljer att fly.

Yoder påpekar också att det att Jesus sågs som ett politiskt hot, trots att Han inte använde varken massor eller vapen, visar på det uppseendeväckande i Hans politik.

"Judarnas konung" kan ses som ännu ett bevis på att Jesus också kunde uppfattas som den politiska Messias som Judarna väntat på.

Det väcker intressanta frågor. Jag är lärd att Judarna missförstod allting. De väntade på en politisk Messias, och därför märkte så många inte att Messias kom, eftersom Jesus inte var en politisk Messias, utan en andlig Messias.

Och fastän Messias enda uppgift inte kan ha varit att rädda Judarna undan det som de ändå inte räddades undan, så är Jesus nog en betydligt mer politisk Messias än vad som ofta lärs.

Har det kanske bara gått så dåligt med det politiska budskapet att vi tror att det aldrig funnits där, eller har vi egentligen i evangelierna svaret på hur självaste Gud bad oss leva, utan att vi bryr oss om det?

The Politics of Jesus, kapitel 1

The Possibility of a Messianic Ethic

Yoder inleder boken med ett kapitel där han dels presenterar sin uppgift och dels förklarar grunden till problematiken som gör att boken behöver skrivas.

Han nämner att Jesus alltid använts som förebild för rebeller som kritiserar sitt samtida samhälle, och att det är en självfallen koppling, eftersom Jesus var en stor samhällskritiker. Ändå har det hänt något. Ändå ser vi att dagens kristna nationer och samhällen inte alls lever enligt de samhällsregler som Jesus ger utrryck för. Varför brister kedjan?, frågar sig Yoder.

Yoder vill hitta en verklig koppling mellan det samhällsetiska som Jesus presenterar och oss som lever idag. Han nämner de svårigheter som fins i uppgiften, och de omöjligheter som dyker upp. Men man kan inte värja sig mot alla utmaningar om man önskar resultat. Så Yoder gör sin uppgift utifrån de förutsättningar som finns för hans arbete.

I det inledande kapitlet redogör han också för några populära kommentarer som kan höras när man försöker bortförklara det politiska ansvar en sann Jesu lärjunge har. Han nämner förklaringen att Jesu budskap bara gällde en kort tid, att politiken var små-skalig, att Jesus och hans lärjungar inte hade någon makt och därför inget ansvar, att Jesus bara sysslade med andlig frigörelse, att Gud inte kan begränsas till en viss politik och sist att rättfärdigheten inte ligger i "att göra gott".

Alla dessa förklaringar till varför Jesus politik inte kan göra sig gällande för oss idag ses, såsom Yoder presenterar dem, som bortförklaringar.

Jag frågar mig om de över huvud taget kan ses som något annat? Jag är uppväxt i ett församlingsklimat som aldrig skulle tala om Jesus som politisk rebell. Rebell, jo, men då som rebell i kärlek och omtanke.

Men om vi nu tillsammans med Yoder går in för att ta reda på vad som blir vår uppgift, om vi kallar oss Jesu lärjungar, så tvingas vi in i en diskussion som jag anar att för alla inblandade är obekväm.

Och jag undrar: Finns det alls en möjlig lösning på problemet? Hur översätter vi lösningen till vår tid och plats?