"... det som tillhör kejsaren"

Under lektionen då vi diskuterade martyrskap vandrade min tanke lite fram och tillbaka. Jag funderade på en "riktig" lärjunges "krav" på politisk aktivism, så länge han/hon anser att det står i strid med Jesu budskap.

Jag börjar fundera extra mycket på tillfället där man utmanar Jesus genom att fråga

"Mästare, vi vet att du är uppriktig och verkligen lär oss Guds väg. Du faller inte undan för någon och ser inte till personen. Säg oss vad du anser: är det rätt eller inte att betala skatt till kejsaren?"

Man försöker uppträda som om man skulle godkänna Jesus auktoritet (vilket man ju inte gör) och därför ironiskt legitimerar sin fråga.
Jag funderar över frågan, och ställer den till oss alla idag. Jag funderar över Jesus svar.

Har jag rätt att som troende lärjunge betala skatt, öven om medlen går till sådant jag anser att strider mot Guds vilja? Kan jag betala skatt som betalar arméns vapen?
(Mina skattepengar räcker kanske till en slunga med sten.)

Och är det rätt att tala om vad jag har "rätt" att göra? Eller skulle man vända på det och fråga: "Är jag skyldig att avstå?" Det kanske kan tas som en löjlig fråga, men inte kan vi helt utan problem lägga över ansvaret på makthavarna och mena att vi gör tillräckligt som röstar i valen.

Har jag rätt att som riksdagsman förespråka nolltolerans vad gäller aborter, om jag ansåg att det var följden av min tro? Hur långt har vi rätt att gå vad gäller samhällsuppror då det kommer till något så speciellt som att ha en specifik man som levde för 2000 år sedan som förebild? Skulle vi låta någon annan än en kristen göra så?

Och har vi rätt att hur som helst, på ett samhälleligt plan, låta våra religiösa/andliga övertygelser som fått en politisk sida, styra våra val som påverkar människor som inte delar vår övertygelse?

Vad menar Jesus med sitt svar om att "ge kejsaren det som tillhör kejsaren."? Hur gör vi det idag? Genom att inte engagera oss i vart skattepengarna går? Genom att göra skillnad på politiskt engagemang och politiskt uppror? Vände Jesus upp-och-ner på samhället, eller förespråkade han ett komplement till den gällande samhällsordningen? Menade han att vi skulle ta denna världs makthavare på sådär semi-stort allvar, medan vi använder alla krafter först då det verkligen gäller större frågor?

Jag har ju självklart inga svar. Men jag tycker det är intressant. Vad vill Jesus lära och undervisning av oss idag? Var går gränsen? När skall vi göra uppror, och när ge kejsaren det som tillhör kejsaren?

Önskar Jesus martyrer? Eller önskar Jesus sådana som ger kejsaren det som tillhör kejsaren, och i sin kammare ger Gud det som tillhör Gud?

Mitt i ett missförstånd jag måste reda ut.

Efter den senaste Yoder-föreläsningen har jag haft hans text i bakhuvudet. Speciellt frågan kring våld. Nolltolerans angående våld. Låter självklart väldigt bra. Jag vet bara inte om jag riktigt förstår.

Att se all form av våld som ett utövande av makt kan jag förstå. Att hota någon med våld, eller att med våld visa sin överlägsenhet över en annan är självfallet aldrig okej.

Men.

Om jag blir attackerad på gatan... Hur kan mitt självförsvar kallas maktutövning? Det handlar om att jag försöker få någon att sluta med något den inte har rätt att göra. Måste man dra det längre än så? Måste jag verkligen fundera på om jag har den fulla rätten till min integritet och min kroppsliga frihet? Måste jag överväga i fall jag har rätt att slå tillbaka? Kan verkligen det, att jag vill leva inspirerad av Jesus, leda till den plåga det i det här fallet skulle leda till?

Varför detta förskönande av det fulla självuppoffrandet?

Patrik nämnde exemplet om frågan Yoder fått(?) Vad göra om någon försöker våldta ens fru? Patrik avslutade inte riktigt meningen han sade efteråt, men nämnde nånting om att man som kristen måste lida.

Det är skräp. Om poängen var den som jag uppfattade så är det här helt katastrofalt och ödesdigert.

För den som förespråkar icke-våld till den graden, och vända-andra-kinden-till också vad gäller såna här fall skall först kunna se alla självuppoffrande, misshandlade människor i ögonen och be om förlåtelse.

Den kristna teologins lidande-dyrkan kan så lätt få tragiska konsekvenser. Att säga till de slagna att man som kristen får lida skulle ju kunna dras så oändligt långt.

Din fru/man slår dig och dina barn. Du får inte försvara dig fysiskt. Du får inte lämna henne/honom, för "det som Gud sammanfogat...". Du får helt enkelt så lov att leva enligt det Jesus predikar, dvs inte skilja dig, inte försvara dig, utan stanna kvar och lida. För att leva i Jesu fotspår är att ta sitt kors.

Det låter grymt.

Jag måste bestämt fundera mer på det här. Fundera på vad Yoder egentligen menar. För jag kan inte tro att han är så grym. Det är säkert någon lucka jag missat.

Att ta sitt kors.. Jag vet inte.

När det gäller alla etiska och moraliska diskussioner finns det samma problem: Skall vi se till idealet eller till verkligheten?

Jag har aldrig förstått fokuseringen på Jesu död. Jag har förstått det meningsfulla i att han ger sitt liv, går i döden för sitt budskap. Men lidandet och döden är ju inte avgörande för vår frälsning. Lidandet är en följd av budskapet. Jag förstår det.

Men hur tar jag mitt kors? Jag är mot våld, men jag vet att jag slår tillbaka. Jag kan aldrig tro att Jesus skakar på huvudet och suckar medan jag slår. Jag tror att Jesus hoppas att jag kommer undan då båda av oss har så få blåmärken som möjligt.