The Politics of Jesus, kapitel 5

The Possibility of Nonviolent Resistance

Något svar på förra inläggets frågor kan jag hämta härifrån.

I det här 3-sidor-långa kapitlet ger Yoder exempel på hur det i Jesus samtid fanns andra som satte sig upp mot romarna med icke-våld som strategi.

Poängen är att slå hål på tanken att Jesus tvingades välja mellan våld och flykt, och att icke-våldet innebar att Jesus inte tog ansvar för budskapets framfart.

Icke-våldet har ju antagligen alltid, i en våldsdominerad värld, varit ett effektivt sätt att få folk att lyssna.

Det intressanta, tänker jag, i Jesus fall, är att det inte är brist på folkmassa eller makt som i huvudsak hindrar honom från att ta en våldsam makt.

Icke-våldet är ingen sista utväg, utan det enda tänkbara.

Är att hålla sig sams med samhället och staten ett sätt för kyrkan att indirekt (eller direkt) ta del av den våldsmakt som samhället innehar?

The Politics of Jesus, kapitel 4

God Will Fight for Us

Den gud vi hittar i Gamla Testamentet kallas ofta hatisk, sträng, straffande och till och med mördande. Men att göra alltför stora problem utgående från GTs gudsbild är kanske missvisande för vad som egentligen sägs.

Yoder nämner i början av kapitlet att vi, när vi försöker hitta ett sätt att göra också GTs gud(sbild) etiskt riktgivande, kanske är ute och cyklar.Vad gäller Israels historia har alltid folkets egna berättelse och egna självförståelse stått i fokus. Att de, när de i text ger uttryck för Guds vilja, skulle ta ansvar för den heliga gudomens eviga vilja är kanske ett anspråk de aldrig själva gör, utan som vi istället tillskriver dem.

Då vi läser om de krigiska berättelserna i GT måste vi minnas att dödande, att "ta ett liv", inte alls hade samma självklara etiska problem som vi ser på saken idag.

Yoder menar att vi, för att förstå Jesus och Hans samtida, måste försöka förstå hur de själva såg på sina historiska berättelser.

Vi kan anta att deras skepticism mot Jesus inte handlar om att Gud inte skulle kunna ingripa i historien, i deras verklighet, för det har Han gjort tidigare. Problemet är istället vad det skulle komma att innebära. Att mirakel inte inträffar är inte en uppfattning som vi kan tillskriva Jesus och Hans samtida.

Men händer miraklet? Vad är det egentligen för mirakel Jesus talar om? Hur menar Han att Gud skall ingripa?

Yoder skriver att Jesus, trots sitt icke-våld, kan tas på allvar på grund av att Israeliterna tidigare räddats av Gud, utan egen styrka.

Men fungerar Jesus icke-våld? Lyckades Han? Kan vi alls ana vad Han såg framför sig?

Och varifrån kommer icke-våldet? Våldet har inte varit problematiskt tidigare.

Ser vi Jesus icke-våld som ett uttryck för Guds eviga vilja, eller som en bättre metod?

The Politics of Jesus, kapitel 3

The Implications of the Jubilee

Det här var alldeles fantastiskt!

Kapitel tre behandlar sabbatsåret, jubileumsåret, som vi tidigare läste om från Tredje Moseboken. Året då jorden får vila och skulder och slaveri förlöses! Så vackert!

Yoder menar att Jesus lever och undervisar väl medveten om lagen om sabbatsår, och också ger den sitt stöd. Att han knappt alls talar om hur jorden skall få sin vila beror antagligen på att detta redan var satt i system för många. (Yoder nämner att det finns andra källor som visar att jordbruksverksamheten var lägre vart sjunde år.)

Men i tredje moseboken, då vi läser om lagen, så garanterar också Gud att folket skall få skörd så de klarar sig i hela tre år under det sjätte året. De skall inte behöva oroa sig.

Yoder kopplar detta till Jesus ord i bergspredikan då han talar om blommorna och fåglarna som inte gör sig bekymmer för morgondagen. Det sade Gud redan i tredje mosebok att de inte skulle göra. Och det säger Han igen.

Bönen Fader vår har ord som också kan kopplas ihop med sabbatsåret. "Förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro." Här är översättningen betydligt bättre på engelska än på svenska. Det grekiska ordet hänvisar till pengaskuld. Och Jesus kopplar tydligt samman Guds nåd och vår nåd mot andra.

Och vi skall inte förandliga de här orden heller. Jag leker med olika idéer och fastnar för den här:

"Såsom du förlåter oss, hjälp ock oss att förlåta dem som oss skyldiga äro.", heter det inte. Utgångspunkten är därför inte Guds nåd som visas oss, och som därför i sin tur kräver vår nåd mot andra.

Istället är vårt materiella, av gamla testamentet och av Jesus förespråkade förlåtande förebilden för hur vi ser på Guds förlåtande av oss. Vi ber att Gud befriar oss, på det samma sätt som vi befriar människorna omkring oss, för vi ser att det gör dem gott.

Den nåd Gud visar oss är direkt knuten till den nåd vi visar andra.

Och jag frågar mig: Kan vi någon gång känna en sådan mängd kärlek som vi inte själva kan älska med?

Kan vi på riktigt känna oss befriade, om vi inte befriar? För skulle vi ha känt sann befrielse skulle vi knappast kunna binda någon igen, eller hålla denna bunden. Måste bilden av människan alltid vara som den stående och fallande?

Yoder tar upp flera av Jesu liknelser. Den om mannen som blir benådad, men själv inte benådar, t.ex. Parallellen blir Gud som visar nåd, men tar tillbaka nåden om vi inte visar samma nåd åt andra.

Då Jesus talar om att Sabbaten är till för människan kan det också ses i ett annat perspektiv än det som oftast ställs fram. Jesus kanske hänvisar till sabbatens ursprungliga funktion och natur, innan den hann förstöras av människor som inte kunde älska.

Yoder gör också en spännande analys av liknelsen om mannen som förlorar sitt jobb, och som, innan han slutar, minskar skulden för alla som är skyldiga hans arbetsgivare pengar.

Sabbatsåret kan aldrig handla om ekonomi. Det kan aldrig handla om att vara rädd för att låna ut pengar. Det är inte en praktisk överenskommelse. Det handlar om, och måste handla om, nästankärlek. För Jesus säger också att det inte handlar om att låna åt dem man kan räkna med att betalar tillbaka. Däri ligger ingen godhet, kärlek eller nåd.

The Politics of Jesus, kapitel 2

The Kingdom Coming

I bokens andra kapitel diskuterar Yoder några episoder ur lukasevangeliet och kommenterar dem på ett mycket intressant sätt.

Angående Yoders val att använda lukasevangeliet som grund för boken handlar om de kommentarer som evangeliet i fråga tidigare fått, där det ses som ett mycket icke-politiskt evangelium. Därför väljer Yoder att visa att också det evangeliet bär på stora politiska anspråk.

Lukasevangeliet talar mycket om de svaga i samhället och deras situation, men också, som vi får se, om andra, mer teoretiska, politiska poänger.

Bland annat tar Yoder i det här kapitlet upp Jesu ord om "den som inte hatar sin far...". Här vill Yoder lyfta fram en möjlig tolkning, nämligen att det Jesus talar om är något annat än att älska sin familj, de sina, de egna. Jesus talar kanske här om det frivilliga engagemanget, den frivilliga förpliktelsen, lustigt nog.

Varför Jesus talar om hat kan ju ändå diskuteras vidare. Men retoriskt skickligt är det ju.

Angående den prövande frågan om huruvida det är rätt att betala skatt som ställs till Jesus säger Yoder att frågan förutsätter att Jesus uppfattas som politisk, att han är politiskt relevant. Jesus svar tolkar Yoder också som att Jesus bekräftar att det som är Guds och det som är kejsarens hittas på samma nivå, på samma arena. Det är en mycket bra tanke.

En favoritkoppling som Yoder gör i det här kapitlet, är när han sammanför Jesus frestelser i öknen med olika händelser i Jesus liv.

Bröd-frestelsen kopplar han ihop med den makt Jesus skulle ha kunnat utnyttja i och med brödundret.

Makt-frestelsen kopplar han ihop med tempelrensningen.

Frestelsen att pröva Gud kopplar han ihop med Getsemane.

Det här är otroligt bra. Yoder visar på de möjligheter som Jesus hade att i t.ex. de två första fallen låta sig bäras upp av folket och få makt. Men han flyr undan varje gång. Jesus vill förändra och föra fram det nya riket, Guds rike. Men Han vill göra det utan makt.

Utan en sådan makt som en stor folkmängd kan ha. För idén kräver ingen folkmassa. Idén kräver bara en människa som uttalar den. Folkmassan, äran och makten kan bara leda till ett maktmissbruk som leder till våldskontroll. Och Jesus tar inte makten. Han väljer inte massans möjligheter till hot. Han väljer att fly.

Yoder påpekar också att det att Jesus sågs som ett politiskt hot, trots att Han inte använde varken massor eller vapen, visar på det uppseendeväckande i Hans politik.

"Judarnas konung" kan ses som ännu ett bevis på att Jesus också kunde uppfattas som den politiska Messias som Judarna väntat på.

Det väcker intressanta frågor. Jag är lärd att Judarna missförstod allting. De väntade på en politisk Messias, och därför märkte så många inte att Messias kom, eftersom Jesus inte var en politisk Messias, utan en andlig Messias.

Och fastän Messias enda uppgift inte kan ha varit att rädda Judarna undan det som de ändå inte räddades undan, så är Jesus nog en betydligt mer politisk Messias än vad som ofta lärs.

Har det kanske bara gått så dåligt med det politiska budskapet att vi tror att det aldrig funnits där, eller har vi egentligen i evangelierna svaret på hur självaste Gud bad oss leva, utan att vi bryr oss om det?

The Politics of Jesus, kapitel 1

The Possibility of a Messianic Ethic

Yoder inleder boken med ett kapitel där han dels presenterar sin uppgift och dels förklarar grunden till problematiken som gör att boken behöver skrivas.

Han nämner att Jesus alltid använts som förebild för rebeller som kritiserar sitt samtida samhälle, och att det är en självfallen koppling, eftersom Jesus var en stor samhällskritiker. Ändå har det hänt något. Ändå ser vi att dagens kristna nationer och samhällen inte alls lever enligt de samhällsregler som Jesus ger utrryck för. Varför brister kedjan?, frågar sig Yoder.

Yoder vill hitta en verklig koppling mellan det samhällsetiska som Jesus presenterar och oss som lever idag. Han nämner de svårigheter som fins i uppgiften, och de omöjligheter som dyker upp. Men man kan inte värja sig mot alla utmaningar om man önskar resultat. Så Yoder gör sin uppgift utifrån de förutsättningar som finns för hans arbete.

I det inledande kapitlet redogör han också för några populära kommentarer som kan höras när man försöker bortförklara det politiska ansvar en sann Jesu lärjunge har. Han nämner förklaringen att Jesu budskap bara gällde en kort tid, att politiken var små-skalig, att Jesus och hans lärjungar inte hade någon makt och därför inget ansvar, att Jesus bara sysslade med andlig frigörelse, att Gud inte kan begränsas till en viss politik och sist att rättfärdigheten inte ligger i "att göra gott".

Alla dessa förklaringar till varför Jesus politik inte kan göra sig gällande för oss idag ses, såsom Yoder presenterar dem, som bortförklaringar.

Jag frågar mig om de över huvud taget kan ses som något annat? Jag är uppväxt i ett församlingsklimat som aldrig skulle tala om Jesus som politisk rebell. Rebell, jo, men då som rebell i kärlek och omtanke.

Men om vi nu tillsammans med Yoder går in för att ta reda på vad som blir vår uppgift, om vi kallar oss Jesu lärjungar, så tvingas vi in i en diskussion som jag anar att för alla inblandade är obekväm.

Och jag undrar: Finns det alls en möjlig lösning på problemet? Hur översätter vi lösningen till vår tid och plats?

"... det som tillhör kejsaren"

Under lektionen då vi diskuterade martyrskap vandrade min tanke lite fram och tillbaka. Jag funderade på en "riktig" lärjunges "krav" på politisk aktivism, så länge han/hon anser att det står i strid med Jesu budskap.

Jag börjar fundera extra mycket på tillfället där man utmanar Jesus genom att fråga

"Mästare, vi vet att du är uppriktig och verkligen lär oss Guds väg. Du faller inte undan för någon och ser inte till personen. Säg oss vad du anser: är det rätt eller inte att betala skatt till kejsaren?"

Man försöker uppträda som om man skulle godkänna Jesus auktoritet (vilket man ju inte gör) och därför ironiskt legitimerar sin fråga.
Jag funderar över frågan, och ställer den till oss alla idag. Jag funderar över Jesus svar.

Har jag rätt att som troende lärjunge betala skatt, öven om medlen går till sådant jag anser att strider mot Guds vilja? Kan jag betala skatt som betalar arméns vapen?
(Mina skattepengar räcker kanske till en slunga med sten.)

Och är det rätt att tala om vad jag har "rätt" att göra? Eller skulle man vända på det och fråga: "Är jag skyldig att avstå?" Det kanske kan tas som en löjlig fråga, men inte kan vi helt utan problem lägga över ansvaret på makthavarna och mena att vi gör tillräckligt som röstar i valen.

Har jag rätt att som riksdagsman förespråka nolltolerans vad gäller aborter, om jag ansåg att det var följden av min tro? Hur långt har vi rätt att gå vad gäller samhällsuppror då det kommer till något så speciellt som att ha en specifik man som levde för 2000 år sedan som förebild? Skulle vi låta någon annan än en kristen göra så?

Och har vi rätt att hur som helst, på ett samhälleligt plan, låta våra religiösa/andliga övertygelser som fått en politisk sida, styra våra val som påverkar människor som inte delar vår övertygelse?

Vad menar Jesus med sitt svar om att "ge kejsaren det som tillhör kejsaren."? Hur gör vi det idag? Genom att inte engagera oss i vart skattepengarna går? Genom att göra skillnad på politiskt engagemang och politiskt uppror? Vände Jesus upp-och-ner på samhället, eller förespråkade han ett komplement till den gällande samhällsordningen? Menade han att vi skulle ta denna världs makthavare på sådär semi-stort allvar, medan vi använder alla krafter först då det verkligen gäller större frågor?

Jag har ju självklart inga svar. Men jag tycker det är intressant. Vad vill Jesus lära och undervisning av oss idag? Var går gränsen? När skall vi göra uppror, och när ge kejsaren det som tillhör kejsaren?

Önskar Jesus martyrer? Eller önskar Jesus sådana som ger kejsaren det som tillhör kejsaren, och i sin kammare ger Gud det som tillhör Gud?

Mitt i ett missförstånd jag måste reda ut.

Efter den senaste Yoder-föreläsningen har jag haft hans text i bakhuvudet. Speciellt frågan kring våld. Nolltolerans angående våld. Låter självklart väldigt bra. Jag vet bara inte om jag riktigt förstår.

Att se all form av våld som ett utövande av makt kan jag förstå. Att hota någon med våld, eller att med våld visa sin överlägsenhet över en annan är självfallet aldrig okej.

Men.

Om jag blir attackerad på gatan... Hur kan mitt självförsvar kallas maktutövning? Det handlar om att jag försöker få någon att sluta med något den inte har rätt att göra. Måste man dra det längre än så? Måste jag verkligen fundera på om jag har den fulla rätten till min integritet och min kroppsliga frihet? Måste jag överväga i fall jag har rätt att slå tillbaka? Kan verkligen det, att jag vill leva inspirerad av Jesus, leda till den plåga det i det här fallet skulle leda till?

Varför detta förskönande av det fulla självuppoffrandet?

Patrik nämnde exemplet om frågan Yoder fått(?) Vad göra om någon försöker våldta ens fru? Patrik avslutade inte riktigt meningen han sade efteråt, men nämnde nånting om att man som kristen måste lida.

Det är skräp. Om poängen var den som jag uppfattade så är det här helt katastrofalt och ödesdigert.

För den som förespråkar icke-våld till den graden, och vända-andra-kinden-till också vad gäller såna här fall skall först kunna se alla självuppoffrande, misshandlade människor i ögonen och be om förlåtelse.

Den kristna teologins lidande-dyrkan kan så lätt få tragiska konsekvenser. Att säga till de slagna att man som kristen får lida skulle ju kunna dras så oändligt långt.

Din fru/man slår dig och dina barn. Du får inte försvara dig fysiskt. Du får inte lämna henne/honom, för "det som Gud sammanfogat...". Du får helt enkelt så lov att leva enligt det Jesus predikar, dvs inte skilja dig, inte försvara dig, utan stanna kvar och lida. För att leva i Jesu fotspår är att ta sitt kors.

Det låter grymt.

Jag måste bestämt fundera mer på det här. Fundera på vad Yoder egentligen menar. För jag kan inte tro att han är så grym. Det är säkert någon lucka jag missat.

Att ta sitt kors.. Jag vet inte.

När det gäller alla etiska och moraliska diskussioner finns det samma problem: Skall vi se till idealet eller till verkligheten?

Jag har aldrig förstått fokuseringen på Jesu död. Jag har förstått det meningsfulla i att han ger sitt liv, går i döden för sitt budskap. Men lidandet och döden är ju inte avgörande för vår frälsning. Lidandet är en följd av budskapet. Jag förstår det.

Men hur tar jag mitt kors? Jag är mot våld, men jag vet att jag slår tillbaka. Jag kan aldrig tro att Jesus skakar på huvudet och suckar medan jag slår. Jag tror att Jesus hoppas att jag kommer undan då båda av oss har så få blåmärken som möjligt.